– Jag känner att det är en flagrant skillnad i hur man ställer upp för flyktingarna jämfört med den jämförelsevis lilla gruppen EU-migranter. Den sista uppskattningen som gjordes var att det fanns 5 000 EU-migranter i hela Sverige, i relation till att det ibland kommer mer än
8 000 flyktingar i veckan, säger han.

Han poängterar att behoven för grupperna är olika. 

– EU-migranterna är inte här för att ha någonstans att bo, de är här för att få ihop pengar till sin familj. Och marknaden för tiggeri är redan mättad i svenska storstäder. Det enda staden behöver göra är att ge dem som är här och desperat försöker hitta ett sätt att klara sig en lite mer människovärdig tillvaro under tiden. Det handlar inte om lägenheter utan om en sovplats på en madrass under tak, säger han.

Känner en oro

Leif Eriksson arbetar på Globala studier på Göteborgs universitet. Nu ingår hans forskning i Kairos, en del av Mistra Urban Future som är ett centrum för forskning om hållbar stadsutveckling. I rapporten ”Från elefanten i rummet till kanariefågeln i gruvan” kan Göteborgs hantering av EU-migranter ses som en måttstock på social hållbarhet. Folkhemmet involverar inte dem som sitter med en pappmugg utanför matbutiken. I rapporten befarar han ett ”race to the bottom” där mänskliga rättigheter snarast är ett politiskt spel.

– Det jag i rapporten såg försiggick i Sverige, att man såg EU-migranterna som ett Svarte Petter-spel där ingen vill erbjuda bättre villkor än andra, det är det vi nu ser med flyktingarna. Både gällande viljan hos olika kommuner att ta emot, men framför allt i olika länders politik – helst vill man erbjuda sämre villkor än genomsnittet så att problemet flyttar någon annanstans, säger han.

En överenskommelse om bra mänskliga villkor och en rättvis fördelning menar han hade kunnat lösa båda frågorna. Han skummar igenom sin egen rapport och konstaterar att han på ett nästan kusligt sätt förutspått vad som nu händer i flyktingfrågan. 

– Jag känner en oro för vart vi är på väg, är det här ett moraliskt sluttande plan? Och jag känner en frustration över att en fråga som är så liten som EU-migranternas, i förhållande till de stora samhällsutmaningar vi står inför, ska vara så svår att klara av.

Rättssäkerheten brister

Ett övergripande problem är att regelverk tolkas på helt olika sätt. Erfarna jurister sliter sitt hår för att förstå vad som gäller i till exempel sjukvården. Som vi tidigare rapporterat om hamnar bland andra rumänska medborgare i kläm då de förväntas ha en sjukförsäkring från hemlandet – som inte erbjuds.

– I praktiken är det kaos. Jag fick höra om en akut sjuk liten pojke som inte ens släpptes in på Östra. De fick ta en taxi till Sahlgrenska för att få vård. Pojken var så sjuk att han kunde ha dött. Andra får en räkning på 2 000 kronor – samtidigt som Tillfällets vårdcentral klassar EU-migranterna som hemlösa och ger vård, säger han. 

Han pekar också på att rättssäkerheten brister och att mänskliga rättigheter glöms bort. Som att avhysningar sker utan hänsyn till att de måste stå i paritet till problemet man försöker lösa. Och att Sverige skulle nå upp till FN:s konvention, som sedan länge skrivits under, viftar han bort. Dit är det mycket långt. 

– Men tre saker kan vi klara. Att alla som vistas i staden får akut sjuk- och tandvård utan att hamna i skuldfällor. Att alla får rätt att sova inomhus året runt. Och att alla kan erbjudas ett realistiskt minimialternativ till att tigga, säger han.

”Sätter det i proportion”

Fast han konstaterar själv att inte ens det ser ut att hända. En ytterligare sänkt nivå blir då att erbjuda barn och gravida akut sjuk- och tandvård, samt att alla barn får sova inomhus tillsammans med en vårdnadshavare – vintertid.

– Inte ens det fungerar i praktiken i dag. Det borde vi väl fixa, att barn inte ska behöva sova utomhus? 

I rapporten finns en rad förslag på vägledande principer om målsättningar, flexibilitet, dialog och feedbacksystem. Och en uppmaning till att ta hjälp av befintliga organisationer.

– Vi ska inte lägga allt på församlingarna, men om alla kyrkor bara upplät en enda parkeringsplats så hade problemet i Göteborg varit löst. Det sätter det i proportion.