Mistress America
Regi: Noah Baumbach
Manus: Noah Baumbach, Greta Gerwig
Medverkande: Greta Gerwig, Lola Kirke
Noah Baumbach har tagit över facklan efter Woody Allen som den kvickaste skildraren av den amerikanska östkustens kreativa elit. Med en perfekt balans dråplighet och finess tecknar han rädslan att misslyckas hos människor med högt satta ideal, och deras kamp för att komma tillrätta med att växa upp: i debutfilmen Kicking and Screaming (1995) en grupp vilsna, nyutexaminerade akademiker; i The Squid and the Whale (2005) – som vann honom en Oscar för bästa manus – en arrogant författare med dalande karriär; i Greenberg (2010) en musiker vars band aldrig blev något; i Frances Ha (2012) en dansare med ett kaotiskt liv.
I Mistress America följer vi 18-åriga Tracy som flyttar in till New York för att läsa litteratur på Columbia-universitetet. Det roliga studentlivet kommer dock inte igång, så hon hör på mammas inrådan av sig till blivande halvsystern Brooke, en trettioårig fyrverkeripjäs som kan staden utan och innan. De kliar varandras ryggar: Tracy får sällskap och material till sin bok, och Brooke får någon att bolla sina idéer med.
Precis som i tvillingfilmen While we’re young är människor oavsett ålder valpar eller vampyrer. Tjugoplussarna har knappt färdigutvecklad identitet och driver runt i planlös apati, eller bekantar sig med äldre för att parasitera på deras kulturella eller finansiella kapital. Och de äldre å sin sida har antingen bildat familj och låtit hjärnan mjukna till barnmatskonsistens, eller kastar sig över tjugoplussarna för att dricka ur ungdomens källa.
Dessa grova karikatyrer fungerar av flera anledningar.
För det första för att Baumbach skojar med alla. While we’re young var lysande så länge han orkar behålla samma kritiska distans till alla positioner. Till slut landade den dock i en ganska konservativ moralkaka. Denna gång låter han ingen komma undan.
Hans unga humaniorastudenter är antingen oförblommat ytliga – en seminariedeltagare sammanfattar renässansen som ”väldigt flott, med inläggsjuveler, brokader, sådana saker” – eller pretentiöst ytliga, som den självutnämnda gräddan i litteratursällskapet Mobius Society. ”Jag har hört att de äter kex och ost”, berättar Tracy imponerat för sin enda vän Tony. ”Och alla har portföljer.”
Brooke däremot är en trettioåring som fortfarande känner sig som tjugofem, ett energiknippe som sjunger i band, frilansar som inredare och spinninginstruktör, filar på en superhjältefilm och jagas av mingelfotografer. Hon doppar tån överallt men hoppar aldrig i vattnet: hon vill äga en restaurang men vill inte lägga ner något jobb, hon är skyldig alla pengar och lever singelliv när fästmannen är bortrest. På något sätt lyckas hon alltid styra in alla samtal på sig själv och sina tweets. Och likt Ben Stillers karaktär i Greenberg funderar hon på att resa till Los Angeles för att finna sig själv (eller krama ur några år till av ungdomsliv).
För det andra är det är helt enkelt jäkligt roligt. Baumbach är den kvicka dialogens mästare – särskilt när han återigen fått skrivhjälp av Greta Gershwig – och låter huvudpersonerna konstant slänga ur sig enradingar som ”Jag är autodidakt, vilket är ett av de ord jag lärt mig själv”, och ”Ibland vet jag inte om du är zenmästare eller sociopat.” Och i stället för att Tracy berättar att hon är kär så sorterar hon papper i olika mappar med manisk entusiasm (”Jag älskar arkivering!”), vilket i sammanhanget uttrycker samma sak. Tänk om sådana elementära berättargrepp behärskats av fler.
För det tredje gör hans hantverksskicklighet och subtilitet att den skruvade farsen aldrig spårar ur. En stor del av filmen utspelar sig i ett lyxhus i Greenwich, Connecticut, dit Brooke åker för att be sin stenrike expojkvän om pengar. Problemet är bara att han nu är gift med Brookes tidigare bästa vän, men numera bittra fiende. Samma dynamik återkommer där: han jobbar på banken Goldman Sachs, men pratar nostalgiskt om tiden när han rökte cannabis och DJ:ade; hans fru har tvärtom svalt det nyrika livet med hull och hår, men gör ändå intrycket av att vara på gränsen till ett nervöst sammanbrott.
”Jag önskar jag levde under feodalismen”, säger Brooke i ett svagt ögonblick – och Baumbach skildrar träffsäkert sin generations existentiella ångest över att, som Sartre uttryckte det, ha dömts till frihet. Finansiell trygghet, utstrålning och talang öppnar många dörrar, till framgång såväl som till vånda.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
