“Det har verkligen varit ett annorlunda år. Jag hade 100 resdagar inplanerade för 2020 – alla ställdes in. Från bokmässor och litteraturfestivaler till uppsättningar av pjäser och operor som jag skrivit. Det här belyser någonting intressant, nämligen att bokindustrin i hög grad är en eventindustri.
Vad coronapandemin också har lärt mig är att min identitet är en resande persons identitet. Jag har rest sedan jag var nyfödd. Idén att man plötsligt inte kan lämna Finland påminner mig om Sovjetunionen: jag växte upp med gränser. Men Finland har alltid varit lätt att både lämna och återvända till – tills nu.
Onlineevent är bättre än inga event, men som författare saknar man alla de oväntade, spontana möten som ger uppslag till nya berättelser. Research handlar också, för en skrivande person, om att försöka få en känsla för en viss plats; lukterna, färgerna, hur en maträtt smakar, dimensioner. Det blir inte samma sak när man måste göra sin research online, och det är också lätt hänt att man får fel uppfattning om sådant som proportionerna på torg och byggnader.
När pandemin bröt ut ville jag kompensera för alla mina inställda evenemang, så jag skapade ”The Corona Kitchen”, en kombination av bokdiskussioner och matlagning som jag sände live via Instagram och Facebook.
Faktum är att köket var den plats i Sovjetunionen där alla intellektuella konversationer ägde rum. Det var både omöjligt och direkt farligt att uttrycka sina åsikter på offentliga tillställningar. Istället samlades folk kring köksborden för att tala och tänka fritt. Före pandemin hade jag också noterat att folk verkade laga allt mindre mat hemma utan förlitade sig på uteställen och take-away. Sändningarna blev väldigt populära och många människor skickade in frågor. Jag planerar att fortsätta med ”coronaköket” nu i vår.
En berättelse om återvändande
Det finns många olika anledningar till varför jag skrev ”Hundparken”, och de olika anledningarna passade liksom ihop till ett färdigt pussel. När jag skrev min förra roman, ”Norma”, hade jag studerat en annan typ av ukrainsk industri, nämligen dess handel med människohår. Ukrainarna har det mest eftertraktade håret i världen, blont som hos oss i Norden men mycket starkare. Av en ren slump upptäckte jag att Ukraina har ovanligt liberala fertilitetslagar. Jag blev genast nyfiken, eftersom Ukraina inte alls är ett särskilt liberalt land ur andra aspekter, som jämställdhet. Dessutom är deras kyrka väldigt stark, och när kyrkan är stark har den vanligtvis mycket att säga till om kring kvinnors kroppar.
Ukraina är ett land för försäljning av hår, för postorderbrudar, för eskorter – det är verkligen ett land för all slags kroppsrelaterad handel – och äktenskapsagenturerna är en enorm industri.
Ju mer jag grävde ned mig i ämnet surrogatmödraskap, desto viktigare kändes det. Jag hade redan fått en beställning på en pjäs av den österrikiska nationalteatern i Wien och två kvinnliga skådespelare hade avsatts för projektet. Efter att jag hade skrivit pjäsen, som alltså kom att handla om surrogatgraviditeter, ville jag arbeta vidare med det här fascinerande ämnet.
Ytterligare en bit i pusslet var att jag hade sökt efter en historia om återvändande (homecoming) i åratal. Vi tänker oftast att Andra världskriget tog slut i och med besegrandet av Nazityskland, men i Baltikum var det inte över förrän på 1990-talet, då vi återfick vårt oberoende och sovjetiska trupper lämnade. Jag är född i Finland, i en finsk-estnisk familj. Min far är finländare och mamma estländare som flyttade till Finland efter giftermålet. Berättelser om hemkomster fokuserade typiskt sett på soldater som återvände från kriget, men inför den här boken tänkte jag att en kvinna som återvänder från utlandet också skulle kunna vara en stark sådan berättelse.
Inte ett svart-vitt ämne
Jag visste i princip ingenting om surrogatindustrin när jag påbörjade min research, utöver vad jag hade sett på nyheterna. Jag hade till exempel ingen aning om hur mycket vetenskapen kring det hela hade utvecklats.
Det är svårt att slå fast vad som är rätt och vad som är fel med moderna surrogatmödraskap. Du måste beakta det ofödda barnets perspektiv, surrogatmammans perspektiv, äggdonatorns perspektiv… Det hela är mycket komplicerat. Men jag upptäckte några aspekter som var otvetydigt fel. En var att klienten kan besluta att surrogatmammans graviditet måste avslutas. Det är definitivt inte okej att en person kan säga till en annan att fostret hon bär ska aborteras.
En annan problematisk aspekt är själva fertilitetsbehandlingen, som ofta resulterar i flera barn. Tvillingar är relativt vanligt, till och med trillingar och fyrlingar. Det finns också fall av missbildade barn. Det beställande paret har rätt att ångra sig och säga att de inte vill ha barnet som surrogatmamman burit, eller meddela att de bara vill ha en av bebisarna från samma graviditet. Utöver detta har du all psykologisk stress som surrogatmamma, något som ingen summa pengar kan rå på.
Så jag fördömer inte surrogatskapet som procedur, eller kvinnors donation av ägg – men det är tydligt att surrogatindustrin dras med en rad etiska problem.
Det som krävs är universella etiska riktlinjer. För närvarande skiljer de sig åt markant från land till land. Det bör också finnas ett externt organ eller institut för att övervaka industrin och samla in information om den. Lagen är en gråzon; rättigheterna hos de som donerar ägg eller bär barnen skyddas inte. Klienterna har de absolut starkaste rättigheterna.
Forskningen såväl som granskningsprocessen av de aktuella föräldrarna borde också fokusera mer på klienten, på den som ska bli förälder. Det är oerhört annorlunda jämfört med den hårda granskning som görs av tilltänkta föräldrar i en adoptionsprocess. Äggdonatorerna och surrogatmödrarna är också extremt noga granskade från varje tänkbar aspekt – men vilka är kunderna? De kan vara bokstavligt talat vilka som helst, så länge som de kan betala för sig.
Det finns definitivt en klassaspekt involverad här, men vi måste komma ihåg att vad som framstår som små summor från ett nordiskt perspektiv är mycket stora summor i Ukraina, där även välutbildade personer ofta har låga inkomster. Det är en kamp för att få ihop ekonomin. Officiellt är sjukvård och utbildning gratis, men i verkligheten är det inte så. Vad vi ser som ett problem med bristande jämställdhet är inte nödvändigtvis ett problem för kvinnorna; surrogatskapet gör att de kan studera, försörja sin familj och skapa en bättre framtid för sig själv och sina barn.
Kvinnor litar vanligtvis på andra kvinnor, så det är uppenbarligen väldigt praktiskt att ha kvinnor anställda på olika positioner inom surrogatindustrin. Nästan alla kvinnor har uppfostrats till att vara försiktiga med främmande män som söker kontakt med dem – men inte i samma utsträckning med främmande kvinnor.”
Sofi Oksanen om …
… den senaste tidens händelser i USA:
”Stormningen av Kapitolium var en show, en föreställning. Vi har sett det i andra länder, i den ryska ockupationen av Krimhalvön. Det var samma slags operation, en teater för sociala medier. Men det visuella är en dimridå, och ingenting att skratta åt. Det är menat att förvirra oss. Vi känner inte till graden av Rysslands möjliga inblandning ännu, men det kan definitivt finnas en infiltration i säkerhetsorgan och poliskår.”
… Sverige och Finlands olika respons på covid-pandemin:
”Framtiden kommer visa vilket land som hade bäst strategi, men vi kan redan nu slå fast att Finland har ett väldigt lågt antal avlidna (602 mot Sveriges över 10 000 döda i skrivande stund den 16 januari, reds. anm.). Många av oss kan arbeta på distans, vilket andra befolkningar runt om i världen inte har möjlighet till. Den finska lagen erbjuder också fler möjligheter att införa restriktioner än dess svenska motsvarighet. Och med tanke på vår stora granne i öst står Finland alltid berett på andra möjliga utvecklingar än Sverige.
… Hat mot profilerade kvinnor, som hon uppmärksammat i flera artiklar:
– Som kvinna i offentligheten och någon som skriver om Ryssland har jag naturligtvis upplevt den här sortens hot. Jag försöker ägna så lite tid som möjligt åt hatarna. Om du polisanmäler, minns att den juridiska processen tar tid – och det är tid som tas från dig och ditt. På grund av min uppväxt vet jag allt om hur propaganda fungerar. Estland utsattes för konstanta propagandaattacker, och det förekom offentliga uthängningar av estländare. Retoriken är i mångt och mycket densamma idag. Hat och hot är inte en särskilt kreativ uttrycksform. Det kommer från en maskin. Målet är att trötta ut dig och i slutänden tysta dig. Om du låter hatet beröra dig kommer de att lyckas. Mitt bästa råd är därför: Läs det inte.
