Haytham el-Wardanys ”Sömnboken” är en undersökning av sömnen som motstånd mot samhälleliga strävanden efter produktivitet och naturbehärskning, allt förknippat med vakenhetens framåtanda. Men framför allt är det en granskning av frånvarons olika fasetter. Saker som handling, rörelse och jag-känsla är så naturliga att deras motsats är svår att föreställa sig.
Benämningen ”poetisk essä” passar verket tämligen bra i sin vaghet, för boken innefattar ett helt ekosystem av partier ur olika genrer. Alla med ett omfång på mellan en och två sidor, skrivna med en skärpt och rak stil, det finns inget behov av mystifikationer på språkets nivå.
Frågan om vad man faktiskt återvänder till när man vaknar leder exempelvis till filosofiska resonemang om jagets beskaffenhet – är det ”helt enkelt rytmen i att komma och gå, samla och söndra”? Andra passager handlar om sömnen som politisk aktivitet, hur den motsätter sig kapitalismens krav på produktivitet och hur den närmar sig en ”oändlig tilltro till det okända”. Den drömska undervegetationen är också tryfferad av mikroskopiska, skönlitterära berättelser. Exempelvis en om ett par som vaknar upp en morgon och den ena parten upptäcker att kärleken tagit slut under natten – när inträffar de avgörande förändringarna?
Det är alltså inte fråga om en linjär, klargörande undersökning – metoden är snarare ett slags planlöst strövande, på något sätt kongenial med sömnens egen struktur. Att kalla det fragment vore missvisande, kanske är prismor ett bättre ord, för varje del utgör en egen liten helhet. Hur som helst tycks passagerna liksom strödda utmed den där frånvarons konturer. Successivt träder en bild fram av det som orden slinter mot. Som järnfilspån kan arrangera sig längs konturerna av ett osynligt magnetfält och dess form framträda inverterat. Sömnen har ju den egenheten att inte låta sig upplevas i första person, eller i alla fall inte på ett särskilt stringent sätt, vilket gör att den lättast gestaltas genom vad den inte är. Men El-Wardany ger själva frånvaron en egen plats, gör den påtaglig. Distraktionen är inte bara uppmärksamhetens invertering, utan ett fenomen i egen rätt.
”Sömnboken” får mig att tänka på hur den japanska författaren Sei Shonagon (verksam på 900-talet) listar saker som passar under en gemensam rubrik. Kategorin ”Sällsynta saker” huserar exempelvis ”en bra silverpincett” jämte ”en ung brud som är omtyckt av sin svärmor”. Till skillnad från logiska argument som bygger sina torn på höjden har ”Sömnboken” i likhet med Shonagons lista ett vågrätt, koralliskt rörelseschema.
Ju mer jag läser av boken desto påtagligare blir effekterna av denna disposition. Jag kommer på mig själv med att stryka under så många rader att de rader som inte blivit understrukna blir mer iögonfallande, som om strecket ska rädda orden från att drunkna i glömska.
Liksom man kan återkalla ytterst lite från den föregående nattens dröm verkar ”Sömnbokens” uppsjö av intressanta resonemang rinna iväg till någon avlägsen, otillgänglig del av min hjärna. Jag läcker som ett såll och undrar varför man envisas med att hålla på. Ändå påverkar drömmar världen (hur många gånger har jag inte varit avig mot vänner på grund av drömda obehagligheter där de figurerat) och litteraturen påverkar verkligheten.
Emellanåt önskar jag att den språkliga stilen hade haft en större särprägel, det finns här ingen egen röst att hålla sig till. Samtidigt tillåter detta läsningen en stor rörlighet – man kan öppna boken på vilket ställe som helst och läsa ett avsnitt, förundras, distraheras, göra det till sitt.
Jag läser ”Sömnboken” som en hoppfull liten sak. Själva förändringsögonblicket är ofta svårt att lokalisera, och kanske är det just därför som vridningarna och perspektivskiftena av något så vardagligt som sömn framstår som viktigt. Också i det välbekanta och närliggande kan en ”hoppets princip” skönjas.
