Snart 40-årig festival i generationsskifte

Pappa Pelle Brandt var en av dem som grundade Grenna Bluegrass Festival 1978; han är fortfarande engagerad, bland annat som konferencier. Men huvudansvaret för själva planeringen och marknadsföringen av festivalen har alltså tagits över av den yngre generationen.
– Det är väl i rätt tid, för det börjar komma upp väldigt mycket yngre band. Och vi håller på att marknadsföra oss mer, via sociala medier – vi nyttjar det moderna samhället, säger Erik Moreau.
Under festivalen, som äger rum på lördagseftermiddagen, spelar ett tiotal band, från olika platser i Sverige.

Vad är det som är så bra med bluegrass?

– Själva musiken är ju väldigt upppiggande på ett sätt. Banjo, gitarr, fiol, mandolin och bas – det blir ju ett himla ös, så att säga.
Vad skiljer bluegrass från övrig country?
– Själva bluegrassen är ju egentligen grunden till countryn. Det är den traditionella folkmusiken.

Countrymusikens texter handlar ofta om olycklig kärlek och tragik; är bluegrassen gladare?

– Nej, det är den egentligen inte. Texterna handlar om det där tragiska bergslivet, utan pengar och mat, den tragiska miljön. Det är mycket tragik som texterna handlar om, men däremot är de positivt levererade i musikformen.

Lockar inte bluegrass främst en äldre publik?

– Nej, jag tror att det är på väg att ändras nu, i och med Mumford & Sons, till exempel. Det har blivit väldigt populärt med den akustiska musiken överlag och man märker också att intresset är på uppgång, även bland de yngre, med tv-program som Jills veranda. Folk har fått upp ögonen för den traditionella musikstilen.

Är bluegrass främst en traditionell musikstil, eller finns det moderna varianter?

– Ohja, absolut. Vi har ett band från Örebro på festivalen, Six String Yada, som spelar gammal traditionell bluegrass, men som också har arrangerat punklåtar som de spelar i bluegrasstappning, det är lite speciellt.

Spelar du själv i ett bluegrassband?

– Jag spelar banjo i Hillside Foundry Boys. Det här är tredje året som vi är med på festivalen. Vi är väl också lite udda där; vi blandar gamla bluegrassklassiker med lite modern musik. Förra året gjorde vi en cover på Aviciis låt Wake Me Up. Och året innan gjorde vi Highway Man av Hoffmaestro. Så vi brukar lattja till det lite.

Är det vanligt att man kör covers?

– I Sverige är det väl vanligast att man kör covers, men det finns även band som kör egenskrivna låtar.

Hur många tror ni kommer på festivalen?

– Det är ju lite väderberoende, men i snitt 800–900 besökare. Och är det soligt väder så kan det komma ytterligare 300–400 besökare.

Vad ser du mest fram emot?

– Att få träffa alla gamla musiker som alltid återkommer. Och även att kunna sitta med dem nere på campingen i Gränna och jamma hela natten.

Är bluegrass en jam-vänlig musikstil?

– Ja, väldigt. Det är oftast två ackord i låtarna så det är lätt att hänga med även om man är nybörjare.