Recension: ”Saint Maud” – smutsig väg till frälsning

I en brittisk kuststad tar sköterskan Maud anställning som privat vårdare i hemmet hos den döende Amanda. De två funkar till en början bra ihop, trots att de på många sätt är varandras motsatser: Maud är tystlåten och djupt religiös, Amanda är utsvävande och cynisk. En sen kväll kommer dock kaoset på besök, i form av Amandas älskarinna.

Maud, som känner sig kroppsligen uppfylld av Gud, har haft svårt att förstå varför just hon är utvald och vad hennes kall är. Efter älskarinnans intrång inser Maud att det visserligen är en god sak att vårda en döende kropp, men att hon för att nå äkta frälsning måste rädda Amandas själ.

Det är svårt att se att ”Saint Maud” är en debutfilm. Scenerna dryper av hotfull, krypande atmosfär i både de sjaskiga stadsmiljöerna och Amandas mörkt gotiska villa. Även om det kryddas med en och annan chockeffekt (hej kaskadspya!) så byggs stämningen upp långsamt och mycket effektivt.

Skådespeleriet går inte att klaga på – särskilt fint är samspelet mellan Morfydd Clark som Maud och Jennifer Ehle som den bittert kedjerökande Amanda. Det är omväxlande sensuellt trevande och hånfullt.

Snabbt blir det tydligt att det är Mauds uppfattning av verkligheten fokuset ligger på. Kameran följer nära och reagerar med oväntade rörelser på hennes sinnesstämning. En berättarröst visar sig vara Mauds egna bönemonologer. Är hennes uppenbarelser verkliga eller bara inbillning? Det hålls dolt, men spelar egentligen ingen roll för historien.

Morfydd Clark lyckas ändå skapa trovärdighet i Mauds skifte från sökande och bräcklig till fullfjädrad fanatiker. Släktskap finns med Sissy Spaceks förvandling i ”Carrie” (1976). Men där Carrie är så mycket mer än bara sin religiösa uppfostran, så ges väldigt få ledtrådar till Mauds bakgrund och person annat än just hennes förhållande till Gud.

Det är synd.