I ”Havsörnens skrik” har huvudpersonerna Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander av en outgrundlig anledning kastats upp till Norrland, där en gigantisk konspiration pågår. Här försöker en sadistisk kriminell sekt få ensamrätt till ny vindkraft i den lilla kommunen, där kommunchefen blir lika korrupt som alla kommunchefer numera verkar bli i deckare. Lägg till att det grymma MC-gänget från Stockholms förorter, som krossats under Lagercrantz skrivande, nu återuppstått. Dessutom introduceras en ung släkting till Salander, unga Sara, också ett matematiskt geni som utan problem kan ta hämnarens roll och mörda en förtryckare.

Män mördas, havsörnar matas och boken kryddas av osedvanligt grymma våldtäktsscener där de ondas motiv tycks vara ”att de kan”. Ja, det är en rätt obegriplig historia från första till sista sida, men det är också ett beställningsarbete där själva idén med de ursprungliga böckerna är borta.

Det här är inte samhällskritik i deckar­format, det är inte feminism och upprättelse, det är inte sanningssökande som ett sätt att hantera en alltmer konfliktfylld värld med ökad ojämlikhet och maktlöshet hos de som lite har. Det här är ett varumärke som ska skyddas av ägare som borde ha nöjt sig för länge sedan.

Boken är vackert skriven, Smirnoffs språk försöker överleva i den märkliga intrigen och det är kort och vackert när landskapet skildras. Brutalt vackert vid mord. Men att det är ett beställningsverk märks i de märkliga anglicismerna som huvudpersonerna slänger sig med: ”Make sense, säger Mikael”. Och försöken att få in lite nollåtta-parodi där sörmlänningarna inte kan basta, blir lite malplacerat mitt i vinterskildringarna (det bor för övrigt fler vinterbadare i Stockholm än i hela Norrland, av rent demografiska skäl). Men Smirnoff behöver de komiska inslagen då själva storyn inte riktigt bär berättelsen.

Allt avslutas med en slags megaloman James Bond-skurk som vi, i värsta fall, får träffa i kommande böcker.