Mona är 16 år när hon lämnar sina föräldrar i Malung och kommer till Östersund för att jobba som hembiträde. Hon drömmer om det stora livet. Om att dansa, sitta på caféer och kanske, kanske någon gång kunna resa. Resa till New York.

Anneli Jordahls nya roman börjar med att Mona sätter sig på tåget, med en oskriven dagbok i väskan och med en stor lust till livet. Men romanen blir en berättelse om hur verkligheten drabbar. Med skammen, när ett barn blir till.

Det barnet är Anneli. Och Mona är Annelis mamma. Även om hon inte heter Mona i verkligheten.

– Även min mamma kom från Malung till Östersund för att bli hembiträde. Även hon förälskade sig i en ung gitarrist, blev med barn och övergavs. Ramen är självbiografisk. Detaljerna är diktade. Min mamma satt till exempel aldrig på café som Mona. Det hade hon inte råd med, säger Anneli Jordahl.

Sökte upp platser från barndomen

Idén till att skriva romanen om sina föräldrars och sin egen historia fick Anneli Jordahl när hennes pappa dog. Då började hon söka upp platserna från sin barndom. Östersund och Stora Blåsjön i norra Jämtlands fjällvärld där farmor och farfar hade drivit ett litet småjordbruk och där hon hälsade på som riktigt liten. Kulissen till hennes fjällpappas liv.

– Det var mycket som blev avdramatiserat då. Och jag kände att jag skulle kunna skriva historien om hur det var när mina föräldrar var unga, alldeles för unga, och fick barn.

När Anneli var två år bröts kontakten mellan henne och hennes pappa. Under de första sex åren av hennes liv var tillvaron en kamp för hennes mamma. Ogift, befläckad och utan vare sig barnomsorg eller rätt till vård av sjukt barn fick hennes mamma försöka få ihop tillvaron med kvällsjobb i kallskänken på hotellet. Knappt vuxen, men med alla drömmar om att kunna resa redan krossade. Sedan träffade Annelis mamma en ny man som blev en bra styvfar. Tillvaron blev trygg om än knapp.

Möttes en gång i livet

Sin biologiska pappa träffade hon inte igen förrän hon blev vuxen. En gång i livet möttes de.

– Jag ville se honom. Hälsa på honom. Byta några ord. Bli av med känslan av att han var en fiktiv figur. En skugga i mitt liv. Och det fungerade. Han var en helt vanlig man. Tyvärr en väldigt asocial man. Så vi förlorade kontakten igen.

Historien om barn som har fått växa upp utan sina pappor är så vanlig. Varje släkt har sina ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn. Några av dem lämnades också bort och fick leva utan både sin far och mor.

– Därför ville jag lyfta blicken från min egen navel och göra det till något allmängiltigt, säger Anneli Jordahl.

För att kunna dela erfarenheten, visa att de så kallade oäktingarna inte är ensamma, kanske till och med kunna stärka. Precis som med boken Klass – är du fin nog? som kom ut 2003 och som handlar om Anneli Jordahls egen känsla av att leva med ett klassunderläge, om klassens betydelse trots fri universitetsutbildning och studiestöd.

– Den var väldigt jobbig att skriva, både för mig och min mamma, och den var ju direkt självbiografisk. Men i och med att jag visste att den kunde peppa och stärka andra människor så kunde jag också strunta i att viljan att få vara i fred med mitt privata.

Fick inte stöd från början

Det är förstås inte lika självklart att även Anneli Jordahls mamma har velat dela med sig av sitt privata. Men hon har varit delaktig i boken om Mona. Hon har läst, godkänt och rotat i sina egna minnen. Och det har gett Anneli Jordahl fler trådar tillbaka till sitt eget förflutna. En del smärtsamma. Som att Annelis mamma inte först fick den kärlek och det stöd hon behövde från sina föräldrar när hon berättade att hon väntade barn.

– Min mormor och morfar fungerade som mina föräldrar under en stor del av mina första år när mamma var tvungen att jobba. Hur mormor kunde reagera så här först är fortfarande inte helt klart. Men vi vet att här bakom någonstans finns frikyrkan, Frälsningsarmén, som min mormor var väldigt aktiv i.

Det som hände Mona och det som hände Annelis mamma, skammen och uteslutandet, hände på 60-talet. För bara två generationer sedan jämfört med de unga kvinnor och män som blir föräldrar idag. Finns det fortfarande rester av den här synen på ensamma mödrar och oäkta barn, eller har vi gjort upp med det i vår tid av lattepappor och samboskap, där var fjärde förälder är ensamstående?

– Oäktingproblemet hänger kvar. Jag träffade nyligen en kvinna i min egen ålder som inte fick gå på sin pappas begravning, eftersom pappans barn med en annan kvinna inte ville ha henne där. Och se bara vad som händer i familjer som Bonnier och Stenbeck när utomäktenskapliga barn dyker upp. Då används till och med begreppet oäkting fortfarande för att utesluta dem i arvskiftet, säger Anneli Jordahl.

Rester av hederskultur

Det här är resterna av hederskulturen, som Anneli menar att vi definitivt inte har gjort upp med än. Där patriarkatet styr och där flickors sexualitet ska bevakas. När Anneli Jordahls mamma blev gravid som 17-åring var det 15 år kvar innan aborträtten skulle införas i Sverige. Nu börjar den diskuteras och ifrågasättas igen, i Europa och i Sverige.

– Det gör mig alldeles kallsvettig, säger Anneli Jordahl.

Vid ett tillfälle i romanen frågar sig Mona om hennes lilla flicka skulle ha fått det bättre om hon hade lämnat bort henne till ett annat par, ett vuxet par med ordnad ekonomi. Ställde sig även Annelis mamma den frågan?

– Hon säger att hon tidigt bestämde sig för att föda mig och behålla mig. Men det är klart att hon måste ha ställt sig den frågan. När livet ställdes på ända.

Och trots att Anneli Jordahl önskar att hennes mamma hade besparats de tuffa erfaren­heter som det innebar att vara ensamstående och ogift ung mamma, så är hon också full av beundran.

– Hur klarade hon det? Jag inser att hon är en av några som fixade den situation som knäckte många andra. Det var hennes envishet som räddade henne. Hon klarade ut det, som hon säger.