Tidlös men chauvinistisk
Jag ser fortfarande om Ghostbusters – eller Spökligan som den ursprungligen fick heta i Sverige – då och då. Senaste tillfället var för två år sedan när Harold Ramis, som både skrev manus till och spelade Egon Spengler, avlidit.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att se filmen som vuxen är också roligt. På många sätt är den tidlös, men det är tydligt att Ghostbusters var en del av en inarbetad chauvinistisk nordamerikansk humortradition som inte har åldrats med värdighet. Som sådan är dock Ghostbusters roligare än nio av tio filmer i denna tradition.
Farmor och Vigo
Det krävs emellertid en väldigt förlåtande attityd för att tycka att uppföljaren, Ghostbusters 2, är en bra film. Det jag minns bäst från biobesöket 1990 var att min farmor, som följde med mig, tyckte att Wilhelm von Homburg som spelade ärkestyggingen Vigo, var snygg.
Utöver dessa filmer producerades flera säsonger med den tecknade serien The Real Ghostbusters under 80- och 90-talet, men de hade mest som funktion att göra reklam för de Ghostbusters-leksaker som fanns.
Sedan hände ingenting på mer än 20 år. Det har gått rykten om att en uppföljare varit i görningen flera gånger, men det verkar ofta ha stupat på att manus varit för dåligt och att originalskådespelarna varit opepp.
Rebootens utmaning
Så plötsligt händer det. Inte en uppföljare utan en så kallad reboot – en nystart av franschisen – med Paul Feig, som gett oss den klassiska tv-serien Nollor och nördar och komedin Bridesmaids, bakom rodret. Hur fan ska det här gå? Att ta sig an att göra en reboot av en film som dels är att betrakta som kanon i komedigenren, dels var en av de filmer som många av dagens 30–40-åringar anser är ”deras” – är den populärkulturella motsvarigheten till att låta dansensemblen Bounce framträda på ett minfält.
Trots detta ser jag fram emot filmen och bänkar mig i biofåtöljen med orimligt höga förväntningar. Det är upplagt för besvikelse, med andra ord.
En lite svajig inledning får mig att tvivla på att de ska få ihop det hela till en uthärdlig tvåtimmarsfilm. Skämten känns inte klockrena och skådespeleriet är stelt. Men det visar sig vara en startsträcka, och det måste ju vara tillåtet efter ett mer än två decennier långt uppehåll. För när Ghostbusters-maskinen startar krossar den alla tvivel.
Till att börja med har Paul Feig har lyckats förträffligt med castingen. Kate McKinnon, Melissa McCarthy, Kristen Wiig och Leslie Jones är perfekta som de fyra kufarna som upptäcker att någon placerar ut apparater som förstärker den paranormala energin i New York, vilket så klart innebär att spöken börjar dyka upp lite varstans. Uppbackade av Chris Hemsworths gränslöst inkompetente receptionist Kevin och Cecily Strong som borgmästarens cyniska högra hand utgör de det starkaste och mest väloljade humorgäng jag sett på länge. Ghostbusters förvaltar den mer slapstickartade humorn i de tidigare filmerna.
Det är töntigt och pubertalt, det är prutt- och under bältet-skämt, precis som det ska vara. Men Paul Feig och medförfattaren Katie Dippold har också lyckats med metahumorn, och även om skämten inte med all vilja i världen kan betraktas som ängsliga, så känns filmen både rabulistisk och smart. Det är en dans på slak lina, men som filmmakarna faktiskt fixar.
Hyllning och förnyelse
Sammanfattningsvis är Ghostbusters är en mycket kärleksfull hyllning till de tidigare filmerna, samtidigt som humorn är välkommet uppdaterad till 2010-talet. Men det allra viktigaste är att jag lämnas salongen övertygad om att Ghostbusters anno 2016 kommer att få barn – både stora och små – att häpna över vad de ser, precis som jag gjorde när jag såg den för 31 år sedan.
Det är stort.
