– Jag började plåta graffiti när jag var i 13-årsåldern redan, och det var så jag kom in på fotografering. Vid händelserna i Göteborg hade jag året innan tagit studenten och sökt in till en fotoutbildning. Jag hade precis fått veta att jag blivit antagen under tiden jag var nere på stan. Så jag hade fotografdrömmar och ville jobba med det, så därför var det självklart att dokumentera., berättar han.

Att vara del av demonstrationerna var självklart även av politiskt intresse.

– Jag var politiskt medveten, och kom liksom från en socialistisk bakgrund och den miljön. Så det var självklart att vara på stan för att både demonstrera och fotografera. Men jag var inte aktiv i någon politisk rörelse, utan mer ”generisk Majorna­vänster” säger han med ett skratt.

"Blev enormt laddat"

Tiden, och mer grundmurade journalistiska granskningar, har så sakta förändrat historieskrivningen av vad som egentligen hände i Göteborg under EU-toppmötet 2001. Men när det begav sig var den rapportering som kablades ut över världen helt nyansfritt svartvit. Det var de onda demonstranterna som förstörde staden, mot de goda poliserna som försvarade den.

– Det var fruktansvärt, och bedrövligt. Medias vinkel på det kom ju att piska upp stämningen i samhället och slita isär befolkningen i två läger. Det blev nästan som en mobb, folk som tyckte det var synd att polisen inte sköt fler och att alla i Göteborg var stenkastare. Det blev enormt laddat och nästan svårt att förstå idag, säger Per Englund.

Enligt honom var det tydligt redan på plats att pressfotograferna visste vilken typ av vinkel de hade, eller fått direktiv att illustrera. Men Per Englund och andra gjorde vad de kunde för att grusa det.

– Vi tyckte att de gick maktens ärende, så vi ställde oss i deras bilder. ”Get out of the picture!” skrek de och var helt vansinniga. Men vi tyckte inte de skulle få fria händer att bygga upp de här scenerna till krigsskådeplatser som det inte var. Det är klart att det var våldsamt, men det såg inte ut som på deras bilder.

Fotograferade allt han kunde

Per Englund rörde sig både i kompisgäng och ensam under de tre dagarna juni 2001. Han tog sig dit han kunde mellan avspärrningarna och fotograferade allt han kunde. Tyckte han i alla fall då.

– Jag tyckte att jag hade fotat jättemycket, nio rullar! Men nu är det nästan skrattretande. Jag tog drygt 300 exponeringar, och det tar jag på kanske 5–10 minuter idag. Men jag är både lite frustrerad över att jag inte tog mer, samtidigt som det finns något fint i det. Jag kan värdesätta att jag gjorde så många aktiva val och inte bara pepprade på. Det här var ju analogt. Film kostar pengar, det är jobbigt att byta rulle och många sådana tekniska parametrar som spelade in.

Hade gått annorlunda idag

Han är övertygad om att allting hade utspelat sig väldigt annorlunda om det skett idag.

– Nu med smartphones, att alla har tillgång till en kamera, blir det en annan demokratisk aspekt. Hade det här varit idag så tror jag inte det hade blivit samma snedvridna bild som kablades ut under de här tre dagarna. Det var ju fruktansvärt missvisande och det tog lång tid innan den mer nyanserade skildringen kom ut.

I boken finns nästan alla de centrala händelserna som inträffade med. De större drabbningarna kring Avenyn och Vasaplatsen, Korsvägen, manifestation mot George W. Bush på Drottningtorget, inlåsningen på Järntorget och mycket annat.

– Det är kanske Hvitfeldtskaincidenten där som jag inte har några bilder på. Och det är lite speciellt då jag har tydliga minnen av att jag var utanför. Men jag har inte en enda bild, så jag tror att det kan vara ett fabricerat minne som vuxit fram efter allt man sett i efterhand. Jag har också tydliga minnen av poliser som står och kastar gatsten mot demonstranter. Det önskar jag att jag hade bilder av med, men det finns ju dokumenterat på annat håll.

Per Englund skaffade sig sen den där fotoutbildningen och har jobbat som professionell fotograf länge, med flera fotoböcker bakom sig. Att ”Slaget om Göteborg”, som den här boken heter, lät vänta på sig har flera förklaringar.

– Tio år efter kände jag att det var alldeles för tätt inpå. Det gick inte att prata om det då, såret var liksom inte läkt än. När det var 15 år fick jag någon form av tanke att det kunde vara värt att plocka upp det här materialet. Jag kom på det för sent då, men då började idén att etableras och något år senare började jag skissa på bokidén.

En novell följer med

”Slaget om Göteborg” innehåller förutom Per Englunds bilder även en novell av Henrik Bromander. Per ville inte bara stapla bilder på hög, 20 år senare, förklarar han, utan ville låta skönlitterär text möta det dokumentära materialet.

– En av mina absoluta favoritförfattare är just Henrik Bromander, och den typen av faktaunderbyggda men skönlitterära skildringar som han ägnar sig åt kändes som ett helt perfekt sätt att ta sig an det här. I novellen får man möta en ung aktivist från Lund, och en polis från Mariestad. Genom de bägge personerna berättas hela händelseförloppet. Men man får även möta dem nu, 20 år senare och genom det förstå hur händelserna i Göteborg kom att påverka både dem själva och resten av samhället.