I Sverige får man ha gjort ett aktivt val om man lyckats undgå Zlatan Ibrahimovics resa från grusplanen hemma i Rosengård till världsfotbollens allra största arenor. Den som gick via fattiga föräldrar, strulig barndom med småbrott och tomt kylskåp. ”Jag är Zlatan”s finaste del är just barndomen i Malmös kändaste förort. Han är killen som idag lätt hade fått en bokstavskombination. Föräldrarna är snälla, lite egensinniga men lyckas hela tiden ställa till det. Lite vardagsrasism kan skönjas, i skolan har han svårt att inte hamna i bråk och tjabb med lärare.

Men allt det här avhandlas och redovisas utan att det får bränna till på riktigt. Allt är en fond för att tittarna ska veta att Zlatan inte hade det lätt, men ändå skulle komma att utföra stordåd. The American dream på skånska.

Den polerade bilden av ­fattigdom och utanförskap känns mer Charles Dickens i nutid än fult, skitigt eller elakt på riktigt.

Det ”Jag är Zlatan” lyckats med kolossalt bra är castingen och sina unga skådespelare. Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti som “Ibra” i olika unga åldrar är lysande bägge två. Det vibrerar till i scener som när barnet Zlatan känner sig orättvist behandlad av läraren i klassrummet, men på grund av sin egen tjurskallighet vänder situationen till att det blir han själv som framstår som bråkig och gapig ändå. Dominic Andersson Bajraktati lyckas gestalta det perfekt och med stor äkthetskänsla. Även de vuxna skådespelarna, som Cedomir Glisovic som Zlatans pappa Sefik, är fina och empatiska porträtt. Men de lämnas ändå rätt platta och endimensionella då filmen inte fokuserar på att måla dem i fler lager.

En tvåa i betyg betyder godkänt, men det är en stark tvåa. Det som drar uppåt är skådespeleriet och att det är en hantverksmässigt skicklig film som inte känns ett dugg pajig eller amatörmässig på det sättet svenska filmer ibland tenderar att göra. Det som håller fast betyget på lägre mark är att allt är så oerhört slätstruket och förutsägbart. Du har sett det här förr. Många gånger.