Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Apmänniskor under jorden

Hos Wells har mänskligheten kluvits i två: dels apmänniskorna Morlockerna som lever i underjorden, dels de alvliknande Eloanerna som spenderar tiden i en utopisk tillvaro ovan jord. På ett liknande sätt har mänskligheten tudelats i Lundgrens roman. Här finns jordborna som degenererat efter århundraden av krig. Och rymdresenärerna – kallade zarminier – som lever i fredlig samexistens hundratals ljusår från jorden. I romanen har en zarminier, kallad Ki, kommit till jorden för att hålla ett fredsföredrag – och som läsare känner jag en ljum bris från den klassiska sf-litteraturen.

Maja Lundgren är mest känd för den autofiktiva ”Myggor och tigrar” från 2007. För den som bara läst hennes skandalomsusade skildring av kulturvärlden kommer kanske ”Den skenande planeten” som en överraskning. Men vi som har följt Lundgren under en längre tid vet att denna pikaresk till sf-roman ligger närmare hennes egentliga modus operandi. Lundgren är nämligen en expert på att gå in i främmande världar och förvandla dem till buktande narrspeglar av vår egen tid. Så gjorde hon till exempel i sin bästa bok ”Pompeji” från 2001, där hon lät det samtida Sverige avspeglas i den antika civilisationen, strax innan den kollapsade. I ”Den skenande planeten” försöker hon något liknande, fast med en fjärran framtid.

Pratar högt

Ki är en märklig varelse. Hon bor som sagt till vardags på planeten Zarmina där invånarna lever i jämlikhet, barnen framställs med 3D-skrivare och skriftkulturen är avskaffad (eftersom man utvecklat minneskonsten till fulländning). Likt den atenska demokratin lottar man fram representanterna till de viktiga uppdragen, vilket betyder att Ki knappast är någon intergalaktisk Dag Hammarskjöld.

Låter det skruvat? Det är bara förnamnet. För när Ki kommer till jorden – svårt drabbad av spacelag – utbryter kaos. Den sydamerikanska diktatorn som upprätthållit ordningen mördas, på väggarna syns överstrukna femmor klottrade (snarlika hakkors) och som om inte det vore nog går stora delar av mänskligheten runt och pratar högt för sig själva. Anledningen är att man låtit operera in en voiceover i huvudet, kallad ”Mindspeak”. Ki förstår inte vad som händer – vilket man inte heller gör som läsare – men under 187 sidor slussas hon fram och tillbaka mellan betydelsefulla politiker och diplomater.

Antikverat språk

Det är en hejdlöst knasig roman som Lundgren har skrivit. ”Den skenande planeten” är berättad från Kis synvinkel i dagboksform och för att läsaren ska svälja alla barocka upptåg använder sig författaren av en registrerande, närmast vetenskaplig stil, som påminner läsaren om Wells vetenskapsmans rapporter. Så här kan det till exempel låta när Ki reflekterar över det faktum att jorden rör på sig: ”Dygnsrytm. Inget är mig mera kärt, av alla de ord som är obrukbara på Zarmina. Jag inser att det finns en musikalitet inbyggd i ljusets tittut-lek med de jordiska”.

Mest utmattad

Vissa roas av detta lite antikverade sätt att skriva, men själv blir jag mest utmattad. Överlag är det ansträngande att läsa Kis rapporter, då de är överbelamrade av spetsfundigt formulerad information som gör att texten blir baktung. Dessutom har jag svårt att hitta allvaret inunder fantastiken. Vad vill Lundgren egentligen med berättelsen? Skildra en civilisation som har fragmentiserats av digitala tekniker? Lyfta faran med stora lager kärnvapen? Eller vill hon likt Wells måla upp en förstorad bild av kapitalismen? Antagligen allt detta – och inget.

Inget att säga

För problemet med ”Den skenande planeten” är att den inte har något relevant att säga om samtiden. Det är en berättelse skriven för fabulerandets skull – ett försök att stapla ett torn av skruvade idéer. Det Lundgren inte tycks inse är att en roman som denna kräver en realism att ta spjärn mot för att överhuvudtaget bli läsbar. I Wells ”The Time Machine” till exempel – som också innehåller sina beskärda del av absurditeter – förankras berättelsen i insikten om att Morlockerna och Eloanerna i själva verket är proletärer och kapitalister som förvridits av evolutionen. I ”Den skenande planeten” saknas en sådan allegorisk dimension, för den jord som Ki kommer till känns lika många ljusår bort som planeten Zarmina.