Hon syftade på fallet Joseph Fritzl, monstret i Amstetten som i 24 år höll sin dotter Elisabeth instängd i en ljuddämpad källare och våldförde sig på henne ett tretusental gånger.
Elfriede Jelinek har anklagats för att skriva överdrivet om sexuellt våld, exempelvis i romanen Lust (1989), där ägaren av ett pappersbruk dagligen våldför sig på sin fru, som till slut dränker deras son. Men enligt Elfriede Jelinek är Österrike fullt av ljudisolerade källare.
Hon menar det inte bokstavligen, även om man skulle kunna tro det när man ser Ulrich Seidls dokumentär Källaren (2014), som visar att landets underjord rymmer allt från nazimuseer till sexgrottor.
Snarare menar hon att det tillhör den österrikiska karaktären att gräva ner mörka hemligheter för att upprätthålla gott rykte och stämning, eller försvara traditioner. Om grannarna inte vet något så finns det inte, och ”skriken tränger ju inte ens över till grannarna eller från källaren upp till det egna huset”.
För offren däremot representerar skriken hopp; de är flaskpost som kastas ut i betonghavet.
Så även i Emma Donoghues Inlåsta (2010), en prisad roman som inspirerats av händelserna i Amstetten och som nu blivit film. Där får vi följa Ma (Brie Larsen) och hennes son Jack (Jacob Tremblay), som lever inspärrade i ett skjul. Femårige Jack har aldrig sett omvärlden och som vi förstår är han produkten av en våldtäkt. Men filmen är så gott som befriad på direkt grymhet från härskaren Old Nick. I stället får vi följa livet i deras trånga universum.
För att överleva fyller Ma dagarna med rutiner för hygien, träning och lek. Varje morgon hälsar Jack på världen: ”God morgon lampa, god morgon planta, god morgon toalett – god morgon allesammans.”
Och varje dag skriker de mot takfönstret. Ma låtsas att det är en lek, men de ropar givetvis på hjälp. Och Room utnyttjar elegant Jacks ovetskap om den yttre verkligheten till sådana hjärtskärande scener, där tittaren får lägga det mörka pusslet i huvudet.
Om fallet Joseph Fritzl ledde till en detaljfrossa i förövarens grymhet, så är Room ett försök att berätta offrens historia.
Ett modigt företag med många gripande poänger – som samtidigt blir klaustrofobiskt. För som Elfriede Jelinek skriver är det för bekvämt att låsa in våldet mot kvinnor i galningars källare.
Samma dag som jag skriver denna text intervjuas Elaine Eksvärd i TV4 om hur hon som barn utnyttjades sexuellt – och beskrev frustrationen över att många som stod henne nära inte trodde henne.
Bara ett par timmar tidigare publicerade Expressen ett videoreportage inifrån Raqqa, där IS stenar kvinnor som inte följer de ärkekonservativa buden. Kvinnor låses inte bara in i hemmen, som de inte får lämna utan manliga ledsagare, de spärras också in i heltäckande kläder.
Visst, det rör sig om olika samhällen, olika grader och former av kvinnoförtryck. Men vi får inte blunda för likheterna. Som att våld mot kvinnor ofta försvaras som omsorg om kvinnan. Heltäckande kläder skyddar kvinnan från mannens blickar, heter det exempelvis.
Samma sak framträder i fallet Fritzl, som var extrem men långt ifrån ensam.
Elfriede Jelinek pekar på Joseph Fritzls omsorg om dottern, som att han lade ned möda på att göra fint i fängelsehålan. Slovenske filosofen Slavoj Žižek menar samma sak: “Dessa handlingar var inte sprickor av humanitet i hans kalla rustning, utan en del av samma beskyddande attityd som fick honom att spärra in och våldföra sig på sina barn.” (”My own private Austria”, Lacan.com, 2 april 2009.)
Om Elfriede Jelinek med flera har rätt i att fallet Fritzl säger något om Österrike, så säger Room något om USA. Elisabeth Fritzl flydde när dottern Kerstin behövde akut läkarvård, vilket pappan till slut gick med på. På sjukhuset ställde personalen kniviga frågor som till slut ledde till att polis kallades in. I Room försöker Ma och Jack fly på samma sätt – men Old Nick viker sig inte. Amerikanska monster får nämligen inte ha minsta tecken på empati, vilket gör att kulturellt specifika uttryck för galenskap reduceras till frågor om gott och ont.
Elfriede Jelinek vägrar stanna där. Hon vill förstå vilken specifik österrikisk typ av ondska Joseph Fritzl representerade, bland annat genom att i texten upprepade gånger hänvisa till ”Fadern”. Fasthållandet av patriarkal auktoritet inom familjen och den katolska kyrkan var det konservativa svaret när kapitalistisk modernitet en gång vände upp-och-ned på de österrikiska alpstugorna, och spåren finns kvar.
Men även om Room inte säger något om samhället i stort så säger den desto mer om livets villkor i de trängsta av skrymslen. Om hur kärleken mellan två människor kan vara starkare än cement. Och om hur ljus kan tränga in i den mörkaste källare.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
