Historien utspelar sig på 90-talet. Nu är Johan 36, nybliven pappa som snart lämnar Stockholm för Umeå. Han lämnade församlingen Livets ord för många år sedan, men erfarenheterna och minnen av läran finns kvar inom honom, en hel barndom och uppväxt är ingenting man klär av sig som en skjorta.

Det är lite förvirrande att intervjua Johan om innehållet i nya romanen. Jag läser den som en självbiografisk bok. Bokens Jonatan flyter ihop med verklighetens Johan. Likheterna är stora. Båda har vuxit upp inom Livets ord, båda har epilepsi och påminner till utseendet om Jesus, som han brukar porträtteras inom västerländsk populärkultur, med stora allvarliga ögon och långsmalt ansikte med rena drag. Båda har sysslat med idrott och båda har till och med munsår denna dag, upptäcker jag när vi träffas på ett kafé i Stockholm. Men Johan försäkrar att Jonatan är en fiktiv karaktär.

– Jag skulle förstås aldrig kunna skriva om miljön på Livets ord om jag inte upplevt den. Det är erfarenheter jag delar med Jonatan. Vad gäller personlighetsdrag är vi däremot inte lika. Jonatan är för mig en helt fiktiv karaktär, säger Johan.

Bokens Jonatan är inte helt lätt att få grepp om, han personlighet är liksom undflyende. Hans känslor och ångest kommer huvudsakligen till uttryck i återkommande kramper, svettningar och illamående. Hans kropp reagerar mot rädslan och tvånget att till varje pris förneka sina begär. Verklighetens Johan ger ett rättframt, eftertänksamt och humoristiskt intryck.

Vad är det för konsekvenser ­Jonatan fruktar, om han ger efter för sina begär?

– På ett direkt plan är det att göra fel i omgivningens ögon, vilket egentligen är detsamma som att göra fel i Guds ögon. Det är det som gör det så oerhört allvarligt. Inom församlingen betonas en evig värld, det är en logik där Jesus kan komma tillbaka när som helst och då väntar antingen himmel eller det eviga helvetet. Helvetet må vara abstrakt men det uppfattas som något verkligt och fruktansvärt. Titeln pekar egentligen på det. För mig frågar den: Vad fanns det egentligen att vara rädd för? Att inte veta kan göra det ännu mer skrämmande.

Varför betraktas kärlek och sexualitet mellan ungdomar som något livsfarligt inom Livets ord?

– På Livets ord är sexualiteten något som hör till äktenskapet och jag tror att den vuxna föräldragenerationen drivs av en vilja att hjälpa sina barn att fokusera på det som enligt dem, är rätt saker. De är övertygade om att de gör gott genom att hjälpa barnen att inte utsättas för sexualiteten förrän det är dags, men det går ju inte.

Hur präglar det en människa att växa upp i en miljö där sex och ­kärlek mellan unga präglas av fruktan, skam, och kontroll?

– I Jonatans fall blir det så ångestladdat att det nästan blir omöjligt att bryta mot. Han kan knappt tänka på det, men hans kropp reagerar och sätter gränserna. För min del har det tagit lång tid att bearbeta och lämna erfarenheten bakom mig, jag tror inte jag har gjort det helt än idag. Men när allt jag trott på visade sig vara skevt blev jag väldigt osäker på vem jag var. Hela min tankelogik var färgad av Livets ords världsbild och människosyn. Det är till exempel en väldigt materialistisk miljö. Något annat än framgång accepteras inte, Gud har bestämt att du ska vara framgångsrik och nu är det upp till dig att tro på det och förverkliga det.

Det låter inte så bibliskt.

– Nej, det flesta kristna har ju tolkat bibeln annorlunda. Att göra upp med det där skapade en enorm osäkerhet. Vem är jag? Hur ser jag på andra människor, tror jag fortfarande på Gud? Jag menar om Gud finns, är det en ganska viktigt fråga, ha ha. Jag tvingades börja formulera saker själv, samtidigt som de gamla rösterna spökade i bakhuvudet. Jag var väldigt rädd också eftersom det kunde vara så att det jag lämnat var sant. Och så bara en sådan sak som att röra sig på stans gator och försöka fatta vad som gäller. Jag minns första gången jag beställde en öl. Jag beställde en med is i. Bartendern bara tittade på mig. ”Jag har det som grej, jag beställer alltid öl med is i!” sa jag när jag fattade att det var galet. Då var jag 24-25 år.

Både du och Jonatan har epilepsi. Inom Livets ord är det centralt att sjukdom helas om tron är tillräckligt stark. Vad anser du om den uppfattningen?

– Jag anser att det teologiskt är en galen tolkning. Även om de flesta kristna tror på någon sorts övernaturlighet, så betonades detta så starkt på Livets ord. Att göra det så oförsiktigt med barn borde vara straffbart.

När jag läste boken fick jag känslan av att Livets ord hjärntvättar medlemmarna. De har färdiga svar på allt, ifrågasättande är inte tillåtet och så vidare. Hur ser du på det?

– Begreppet hjärntvättad kan leda till distansering. Med boken ville jag visa att Jonatan och Nina (som Jonatan inleder ett förhållande med) är helt vanliga ungdomar. Samtidigt är det ett bra ord eftersom det handlar om en sorts hjärntvätt. Inom församlingen regerar ett endimensionellt sätt att se på saker och ett omänskliggörande av de här unga människorna som knappt tillåts vara subjekt. De blir en sorts passiva mottagare och vidarebefordrare av läran snarare än riktiga människor.

Fanns det någonting positivt i församlingen?

– Egentligen inte. Det tar mig emot att lyfta fram enskilda positiva saker som exempelvis vänskap eller min fantastiska familj, de sakerna kan ju finnas även i andra sammanhang. Men, där och då upplevde jag, och det gör även Jonatan, att han är viktig i världshistorien, att det som händer är centralt för mänskligheten. Det handlar om väldigt starka känslor av mening och utvaldhet. Parallellt med ångesten är det helt fantastiskt. Efteråt går det att konstatera att det handlade om manipulation. Det var församlingen mot resten av världen, till och med andra kristna sammanhang demoniserades, som katolska kyrkan till exempel, ironiskt nog.

Nu har till och med Ulf Ekman lämnat församlingen och gått över just till katolska kyrkan. Hur ser du på det?

– Det är viktigt att poängtera att han lämnade Livets ord för att Livets ord inte räcker till. Det vore intressant att veta vad i katolska kyrkans hållning han anser passar hans tro bättre. Jag gissar att det kan handla om synen på Bibeln som inte är alls lika central inom katolicismen. På Livets ord var Bibeln allt och Ulf Ekmans tolkning av den var sanningen. Det är en enorm skillnad mot katolicismen. Det vore också intressant att veta vad han menar med sin svepande ursäkt, för det är oerhört många människor som farit mycket illa.

Vad skulle du säga till honom om du fick chansen?

– Jag skulle be honom precisera vilka saker han ändrat sin syn på och vad han kan tänkas be om förlåtelse för, mest för att få berättelsen och övergreppen synliggjorda och någon sorts erkännande av att det var galenskap.

Vad tror du kommer att hända med församlingen nu?

– Jag vet inte i vilken grad han egentligen har lämnat församlingen. Hans son är vd, hans böcker kommer att fortsätta säljas, han kommer att predika på de stora konferenserna, hans inflytande kommer att finnas kvar. Det logiska vore att han har kvar kakan samtidigt som han äter den – och lyckas. Han kanske kommer att jobba för att Livets ord blir en del av katolska kyrkan. Men det kan förstås vara så att han nu verkligen lämnar församlingen, men det skulle bryta mot hur han har agerat tidigare.

Hur var det att gå tillbaka och skriva om den här perioden?

– Det var intressant, många saker klarnade. Jag upptäckte till exempel att strukturen på Livets ord är en kopia av en totalitär stat uppbyggd som en pyramidformad makthierarki med en karismatisk ledare på toppen som bestämmer allt, där inga initiativ kan tas utan ­tillåtelse från övre skikt. Det fanns ett straffsystem och ett osynligt angiverisystem där alla brott mot reglerna kom fram, hur vet jag inte, men allt kom fram.

Du är fortfarande troende. Hur skulle du beskriva din tro idag?

– Jag har försökt att inte tro, men för mig är tron en sorts förtröstan. Jag söker inte svar eller så, det är mer ett känslomässigt behov. Jag vet inte om jag har något val heller efter min uppväxt.