I ”Gå förlorad” möter läsaren Anders, som på många sätt är en helt vanlig man. Han bakar bröd, fotograferar, drömmer om en ny spis och bygger på en altan som blir större varje vår. Anders är en modern man som tar sitt ansvar i hemmet, ligger nära sina känslor och ibland slår sin dotter. Just detta är en av Agnes Lidbecks styrkor, att hon vågar gå utanför vanliga schabloner. Det handlar inte om den systematiska misshandeln av ett barn – det är en örfil när en pappa inte orkar mer. Det är skrämmande mänskligt och slagen blir normaliserade, en del av det helt vanliga.
Anders ser sig själv som normen och förstår inte varför alla inte anstränger sig för att vara så normala som möjligt. Ändå jämför han sig konstant med andra och är absurt svartsjuk på alla kvinnor i sin närhet. Han tänker på sitt eget beteende, på hur han rör sig och på hur andra uppfattar honom.
Bräckligt ego
När det kommer till att hämta upp dottern från skolan eller ridningen, resonerar Anders: ”Jag ska alltid komma i tid, och jag ska aldrig kommentera att jag kommer i tid.” Han anser sig vara en god far och make men samtidigt fantiserar han om andra kvinnor och rättfärdigar det med att de är yngre versioner av hustrun Kristina. En version av Kristina som inte har gjort karriär och som därmed inte heller kränkt hans bräckliga ego genom att tjäna mer än honom.
Avslutar triptyk
”Gå förlorad” är Agnes Lidbecks tredje roman som avslutar den triptyk, det vill säga ett verk i tre fristående delar, som inleddes med ”Finna sig” (2017) och ”Förlåten” (2018). Gemensamt för ”Gå förlorad” och hennes tidigare romaner är Lidbecks förmåga att måla upp karaktärer som till stor del är vanliga människor, men som samtidigt är så fruktansvärda att ha och göra med att det bitvis blir plågsamt. Precis som i hennes tidigare romaner är språket vasst och varierar i tempo vilket gör karaktärerna än mer levande. Det är dock karaktärer som man efter hand börjar avsky och som inte lever kvar som ett kärt minne, utan som en jobbig episod man helst vill glömma.
Central klassaspekt
Konflikterna i familjen är många, men en avgörande roll spelar relationerna mellan Anders, hans mamma och Kristina. Kristina kommer från Sundsvall och har en annan klassbakgrund än psykologsonen Anders. Som han själv tänker: ”Klass. Nog borde man kunna tala om klass.” På denna punkt skiljer sig ”Gå förlorad” från Lidbecks tidigare böcker, där klass och klassföraktet legat latent utan att komma upp till ytan.
Nu är det i stället en central del av handlingen, där Anders mor konstant pikar Kristina. Hon får pikar för att hon vill ha smörgåstårta på bröllopet, för att hon fikar, för att hon inte är på samma intellektuella nivå som sonen. Det är dock inte alltid sömlöst infogat i berättelsen, då Anders totala självmedvetenhet nästintill känns konstlad.
Mot slutet trappas dock tempot ner och romanen hade tjänat på att vara något kortare. Bitvis känns tyvärr sista delen som utfyllnad, utan egentlig funktion för berättelsen. Det är dock ett välkommet nyanserat mansporträtt som placerar sig i litteraturen någonstans mellan Jonas Hassen Khemiris pappa i ”Pappaklausulen” och pastor Gregorius i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Till och från är händelseutvecklingen hisnande snabb och ”Gå förlorad” är helt klart mer handlingsdriven än Lidbecks tidigare romaner. Den är chockerande och full av snabba vändningar, för att inte tala om språket som i sig är fängslande med korta nedslag och häftiga tempoväxlingar. Agnes Lidbeck har en förmåga att beskriva varje händelse med start i slutet, för att sedan lägga bit för bit tillbaka till början.
