Det är något med lampan, den gigantiska lågan i dimmat glas som dinglar från taket på scenen och som är det första publiken möter när ridån går upp. Den blinkar till, flimrar, och om det inte var för att jag redan visste vad pjäsen handlade om hade jag blivit nervös. Tänkt att det är någon stackars ljustekniker som gjort bort sig. Men istället ryser jag till, drabbas av ett obehag som håller i sig under nästan hela föreställningen. Men bara nästan.
Det gotiska kammarspelet ”Gasljus”, som hade nypremiär på Kulturhuset stadsteatern i fredags, är ursprungligen från 1938, då i regi av Patrick Hamilton. Sedan dess har den filmatiserats i två omgångar, varav en tog Ingrid Bergman hela vägen till en Oscar-statyett. Men pjäsens främsta arv är myntandet av “gaslighting”, ett uttryck som används flitigt både i populärkultur och på kvinnojourerna. Att gaslighta är att manipulera, att ifrågasätta och bryta ned, att ta över en människas verklighetsupplevelse och därmed också på många sätt hennes existens. För vad är vi utan vår egen makt över sanningen?
Det är detta tema pjäsen undersöker och det resulterar i två skräckfyllda timmar där vi faller allt djupare ned i psykets och äktenskapets fällor. Bella (spelad av Helena af Sandeberg) upplever att det är något konstigt med lamporna i huset hon och hennes man nyligen flyttat in i. Jack (spelad av Henrik Norlén) avfärdar henne, menar att hon inbillar sig och hotar med att lägga in henne på psyket om hon inte tar sig samman. Men Bella fortsätter reagera på ljuset, inte minst efter att en privatdetektiv (spelad av Bahador Foladi) plötsligt knackar på och ställer frågor om husets vind.
Pjäsen utspelar sig i salongen. En vacker sal med rosa heltäckningsmattor, stuckaturer och ett fönster med fördragna gardiner. Tidsmarkörerna är flytande. Kanske är det 70-tal, med tanke på batikskjortan och LP-skivorna. Kanske är det tidigare, för här finns inga tecken på 68-rörelsens feministiska genombrott. Den svårplacerade tidseran är träffsäker eftersom det här är en pjäs om isolering. Det är i instängdheten osäkerheten tar form. I en värld utan yttre intryck, utan samtidsreferenser och utan uppriktiga samtal kan vem som helst tappa det. Eller åtminstone – börja inbilla sig att hon tappar det.
”Gasljus” handlar inte bara om manipulation och destruktiv kärlek. Det är också en mordhistoria driven av en detektiv vars repliker och scenspråk rör sig på gränsen till buskis. Och även om detta verkar gå hem hos publiken hade jag personligen klarat mig utan dessa banala skämt. De distraherar och försvagar det obehag som annars är så påtagligt på scen, mycket tack vare scenografin och den välkomponerade musiken. Men pjäsens största behållning är ljussättningen. Lamporna som ständigt tänds och släcks, färgerna som växlar mellan lila och grönt, det fascinerande skuggspelet som rör sig i bakgrunden.
Regissören Melody Parker lyckas, mycket tack vare Helena af Sandebergs starka skådespelarinsats, skapa en omskakande skildring av identitetens upplösning och tvåsamhetens faror. Kusligheten håller i sig när jag lämnar salongen, promenerar hem och stirrar upp mot lampan i taket.
