Filmen handlar om Louis Creed som med sin fru Rachel och deras två barn, Ellie och Gage, flyttar från Boston till Ludlow, Maine. Huset ligger idylliskt med skog precis utanför dörren där Ellies katt Church kan få springa fritt. Mitt emot bor Jud, en äldre änkeman, och de blir alla snabbt väldigt bra vänner. Det enda som går att klaga på är den stora vägen i närheten.
Ellie upptäcker snart en kyrkogård där barn i grannskapet har begravt djur. På skylten vid ingången har barnen skrivit ”Jurtjyrkogården”. Hon börjar då fundera över döden. När kommer Church att dö? Varför måste han dö?
När katten Church hittas påkörd väljer Louis att skona Ellie från smärtan av att förlora ett husdjur – han och Rachel väljer att säga att Church har sprungit bort. Jud hjälper Louis att begrava katten på jurtjyrkogården – någonting som Louis senare bittert kommer att ångra.
För filmens karaktärer är religion en stark drivkraft. Louis och Rachel har olika tankar om vad som händer efter döden. Rachel, som känner skuld över hur hennes syster dog när de båda var yngre, vill gärna tro att de som gått bort sitter uppe i himlen och tittar ned på oss. Louis verkar tro att allting blir svart. Men det kanske finns någonting mittemellan?
Bygger realationer
Stephen King är en mästare när det gäller att bygga karaktärer och relationer. Och precis som i hans böcker tar det ett bra tag innan ”Jurtjyrkogården” verkligen kommer igång med skräcken – kanske det som jag hade sett mest fram emot.
Dramatisk musik är ett klassiskt skräckfilmstrick för att berätta för biobesökarna att nu kommer det att hända något riktigt läskigt. Den följs ofta av en så kallad ”jump scare”, alltså en chockeffekt som får publiken att närmast flyga ur stolarna av skräck. Många moderna skräckfilmer överanvänder dessa grepp, men i ”Jurtjyrkogården” är det precis lagom – och vissa överraskningar är riktigt snyggt gjorda.
Men är den läskig? Nja, jag sitter mest och myser mig igenom hela filmen. Det är en gång nära slutet när jag gömmer mig bakom mina händer och sjunker djupare ner i stolen. Jag kan tänka mig att någon som inte har läst boken eller sett den första filmen, och därför inte vet vad som kommer att hända, kan tycka att den är riktigt otäck.
Äcklig, då? Ja, det tycker till och med jag som har sett väldigt mycket skräck och på så sätt är ganska härdad. Stephen King är väldigt bra även på det där äckliga. Katten Church är i återuppståndet tillstånd lika läskig som jag minns honom i boken när jag läste den som tonåring. (En stor applåd för djurskådisarna Leo, Tonic, Jager och JD för en underbar insats.) Jag måste erkänna att jag höll ett vakande öga på mina egna katter när jag kom hem.
”Ibland är död bättre”
Till den första filmen, från 1989, skrev Stephen King själv manus och spelade en biroll som präst. Den här har han valt att inte vara en del av. Men på Twitter skriver han: ”This is a scary movie. Be warned.” (Det här är en läskig film. Ni har blivit varnade.)
Även om vi inte får se författaren som präst finns det ändå en hel del ”easter eggs” (gömda överraskningar) i filmen som den inbitne Stephen King-fantasten kan njuta av.
”Jurtjyrkogården” är en film som handlar om död och kärlek. Hur långt kan man gå för dem man älskar? Hur långt FÅR man gå?
När eftertexterna rullar spelas ”Pet sematary” av Ramones. ”I don’t wanna be buried in a pet semetary, I don’t want to live my life again.” För det är nog så som grannen Jud säger flera gånger: Ibland är död bättre.
