Inte för att jag är eller har varit något superfan av originalet. Jag är född för sent för att se ”Twin Peaks” som ”min generations” populärkultur, men när jag såg serien efter alla andra var det tydligt hur bunden till sin tid den var. Den surrealistiska blandningen av deckarmysterie, såpopera och övernaturlig thriller verkade svår att återskapa i en tid där Lynchs patenterade sätt att berätta genom en brist på information är motsatsen till vad dagens TV-publik är vana vid.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag såg också vad som hände när Danny Boyle försökte återskapa magin från en annan 90-talsklassiker i uppföljaren ”T2: Trainspotting” nyligen. Även om filmen bjöd på flera kära återseenden slets den mellan att försöka göra nostalgiker nöjda och samtidigt presentera de härliga heroinpundarna för en ny publik. På många sätt en omöjlig uppgift.
Nystarten av ”Twin Peaks” är tack och lov en helt annan varelse. David Lynch (som regisserat alla nya avsnitt) anpassar sig väldigt illa till dagens konventioner, vilket gör hans återkomst till nästan-mainstream till ett mindre mirakel.
Här finns liksom ingen respekt för de oinvigda. Och egentligen inte heller för fansen som hoppas få svar på alla frågor. Även om de första fyra avsnitten tar vid 25 år efter att Twin Peaks säsong två avslutades jobbar uppföljaren mer för att skapa kaos än att återställa någon form av ordning.
Originalet började som ett mordmysterium där FBI-agenten Cooper skickades för att utreda mordet på skönhetsdrottningen Laura Palmer i den lilla fiktiva staden Twin Peaks utanför Washington.
Snart expanderades mordgåtan med diverse övernaturliga (och obegripliga) inslag och avslutades när agent Coopers sökande efter mördaren ledde honom till ”The Black Lodge”, en plats bortom tid och rum och där ondskan kan utplåna ens själ. Alltså den knäppa labyrinten med röda draperier där alla pratar baklänges. Det sista som hände var att Demonen Bob förvandlas till Coopers dubbelgångare och lämnar kvar Cooper i limbo i ”The Black Lodge”.
Det är så vi nu träffar Cooper (Kyle MacLahlan) igen, i två skepnader. Dels fången i ”The Black Lodge” där karaktärer från hans förflutna pratar till honom i baklänges obegripligheter. Men också som ett slags hockeyfrillat värddjur för Bob, som driver omkring i vår fysiska värld med ett gäng laglösa medhjälpare vars skinnpajer, spetsiga boots och sneda leenden kunna vara hämtade ur Lynchs tidigare filmer som ”Blue Velvet” och ”Wild at heart”.
Det har gått ett bra tag sedan sist och det tar lite tid innan man känner sig hemma i Lynchs universum igen. ”The Return” kastar in tittaren i en slags interdimensionell snedtripp där berättandet skiftar mellan den fysiska världen, där gamla karaktärer återses och nya introduceras, och där vi följer Cooper som famlar omkring i ”The Black Lodge” på jakt efter en utgång.
Frågorna staplas på hög: Vem är den mystiske miljardären som äger lagret där en ung kille avlönas för att betrakta en enorm glaskub, om någonting plötsligt skulle framträda i den?
Vad har det brutala mordet i staden Buckhorn med något att göra? Vem är spöket i fängelset som plötsligt försvinner? När ska serien börja handla om mer om Twin Peaks? De första avsnitten utspelar sig till stor del i New York, Las Vegas och South Dakota.
När ska agent Cooper få fika igen? Måste jag se om de gamla avsnitten för att verkligen kunna hänga med? Vem har tid för det? Etc. etc.
Lynch är som bekant även en visuell auteur, vilket är ovanligt i dagens tv-klimat där manusförfattaren eller den så kallade ”showrunnern” oftast har större makt än regissören, varför många serier har ett likartat fantasilöst bildspråk.
För Lynch är fotot och inte minst scenografin kompositioner som får omgivningen att vibrera när hans karaktärer talar. Till och med de svävande helikopterbilderna över Manhattans skyline har någonting unikt kusligt över sig, trots att man sett liknande foton en miljon gånger förut.
Skådespeleriet följer Lynchs tradition, där karaktärer pratar med en slags konstgjord distans. Som om de vore sarkastiska androider, för att i nästa sekund kasta sig in i okontrollerat överspel som ur en billig såpa.
Alla element verkar tillsammans för att skapa den oefterhärmliga blandningen av existentiell skräck och humor som ingen annan än Lynch klarar av att genomföra.
David Lynchs flummighet kan ibland överskrida mitt tålamod, som i hans senaste långfilm ”Inland Empire” eller den vedervärdiga kortfilmsserien ”Rabbits”. Men kanske tack vare vissa tyglar har ”Twin Peaks: The Return” en logik i sitt alternativa universum som redan naglat fast mig.