BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag fick själv göra ett slutprov i orientering när jag gick i mellanstadiet och fick väl 10 poäng av 250 möjliga. Så det här kan man säga är min uppgörelse med orienteringen som sport, säger Camilla Sten.

Folktro och sjömansskrock

Boken Djupgraven, somden nya författarduon ger ut, är en skräck- och fantasyroman för ungdomar, med vilken båda två byter genre. 

Det rör sig om "en nypa gammal folktro och sjömansskrock, en nypa magi och en nypa skärgårdsskildring" menar Viveca Sten. 

– Men i grunden ligger ett starkt miljöbudskap. Det handlar om förstörelsen av Östersjön, historien har välvts runt det. 

En tämligen vanlig grå vardag byts för Tuva plötsligt till något annat, när obehagliga varelser väcks till liv på havets botten. Och det väcker i sin tur förmågor till liv inom Tuva. 

Utvaldhetsmyten

Djupgraven är del av en tänkt trilogi, där andra delen redan börjar bli färdig. Berättandet rör sig runt känslan av utsatthet och främlingskap som författarna menar att nästan alla tonåringar upplever.

– Det finns till och med ett eget begrepp för det inom psykologin – utvaldhetsmyten – säger Camilla. "Jag är helt unik och ingen har någonsin känt som jag". 

– Det som händer i den här berättelsen är egentligen ett slags önsketänkande – att alla de där särdragen som andra ser ner på plötsligt blir den viktigaste tillgången och det som räddar situationen. 

"Ett intensivt år"

Varken Viveca eller Camilla Sten är några noviser i yrket. Vivecas åtta deckare har getts ut i 30 länder och Camilla kom nyligen ut med den dystopiska skildringen En annan gryning, om ett Sverige där ett fascistiskt parti har tagit makten och skapat en diktatur med strikt segregering mellan olika etniska grupper och deras privilegier. Till vardags studerar hon till psykolog i Uppsala. 

– Det har varit ett intensivt år, erkänner hon.

– Jag har studerat på heltid samtidigt som jag har skrivit på båda de här böckerna och haft extrajobb i bokhandeln. Nu är jag trött och har bestämt mig för att ta ett studieuppehåll för att resa och fortsätta skriva.

Camilla Sten pratar om en studentvärld med tentor och krav, men också med stor frihet att lägga upp sin egen tid och – om man vill – gå till seminarier i pyjamasbyxor. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag älskar verkligen Uppsala – mixen mellan det gamla, det är ju en gammal stad – och att så många unga ändå bor där. Det är en suggestiv miljö som är lätt att skriva i.

Så kan det alltså bli en Uppsalaroman från dig framöver?

– Jag har redan skrivit en, som jag aldrig kommer att ge ut för att den är för dålig. Men framöver skulle jag nog till och med säga att det är troligt. 

Ni undersöker båda två, i både den här boken och i tidigare böcker som ni har skrivit, hierarkier och maktrelationer mellan människor. I Camillas dystopi är det en särskilt tydlig rangordning. Men det går ju igen i den här skolklassen. Har ni funderat mycket på det?

Camilla: Jag undrar om hierarkier någonsin är så viktiga som just i den här åldern, mellan 12 och 13. Det är verkligen på liv och död i klassrummet. I vuxen ålder blir vi bara så mycket duktigare på att ge det titlar eller sminka över det. Men att temat går igen har jag egentligen inte tänkt så mycket på.

Viveca: Det stämmer att det är så, även i en del av mina böcker. Jag tror att det handlar om att jag ofta har barn som har viktiga roller i mina berättelser, och då även barn som upplever mobbning. 

Ni har båda valt yrkesroller med helt andra mål än att skriva romaner. Viveca är affärsjurist och Camilla studerar till psykolog. Varför väljer man att skriva i stället?

– Jag skulle nog bli uttråkad annars, det är viktigt för mig att skriva och jag har alltid gjort det, säger Camilla. 

– Men så är det viktigt att göra något annat också, annars får man ingenting att hämta sina berättelser ur. 

Att skriva en bok tillsammans barn och förälder känns som ett ganska våghalsigt projekt. Funkar det?

– Jag tycker att det är lite av en lyx, säger Viveca Sten.

– Dels att få möta Camilla i en vuxen relation och jobba tillsammans, men också för att vi är bra på olika saker.

– Camilla är väldigt produktiv i den fasen när all text bara ska ut och berättelsen tar form. Men jag älskar redigeringsfasen, att lägga till detaljer, beskriva miljöer. Så det har fungerat som ett jättebra komplement. 

"Det finns ett väsen därute"

Från början hade de tänkt skriva en ungdomsdeckare och inte en fantasyroman. Problemet, säger Camilla, var att de båda "hatade" utkastet till boken, som kändes präktig och påklistrad.  Ett bord med fantasyromaner på bokmässan fick henne att haja till och rycka tag i Viveca. 

– Jag minns det väldigt distinkt, att jag tog tag i mammas arm och sade: "Det är det här vi ska göra", berättar Camilla. 

– Jag tyckte att det var underbart att få skriva om skärgården i oktober, förklarar Viveca. När det går skum på vågorna och stenarna blir blanka och hala, när dimman kryper fram och mistluren hörs. Man kan verkligen få för sig att vi inte är riktigt ensamma, att det finns ett väsen därute, och det är den känslan jag hoppas att vi får fram.

Förra veckan släpptes Camilla och Viveca Stens ungdomsroman Djupgraven från Bonnier Carlsen. Här följer ett utdrag.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

På sätt och vis är det skönt att springa ensam. Ingenting blir bättre av att Stefan tvingar någon att springa tillsammans med mig. Eller, ännu värre, skickar iväg mig med några som redan bildat par. Jag vet ju hur det blir. De kommer att sticka så fort de får tillfälle och lämna mig i skogen utan karta. Ibland undrar jag om Stefan inte fattar att ingen vill vara med mig, eller om han bara väljer att inte märka det.

Efter knappt en minut är jag inne i skogen. Här är dimman ännu tjockare. Det är inte bara sikten som försvinner. Alla andra sinnen dämpas också.

Resten av klassen har redan försvunnit i töcknet bakom min rygg. Jag kan knappt höra mina egna steg, träden dyker upp från ingenstans medan jag springer. I vanliga fall har jag bra mörkerseende, nu rusar jag nästan in i en tall på väg till den första markeringen. Fukten lägger sig som små vattendroppar över ansiktet och jackan, tränger igenom tyget och klibbar vid huden. Jag fryser redan, och ruskar på mig för att få bort några hårtestar som kletar mot pannan. Sedan fortsätter jag i riktning mot Lugnet. Där ska den första kontrollen finnas enligt kartan. Lite längre fram skymtar något orange. Bra, då är jag åtminstone rätt. När jag kommer närmare ser det ut som om kontrollen svävar över marken. Den måste vara fastsatt på något sätt, på en gren kanske. Men genom den rökiga tjockan skymtar jag en kontur, alldeles bakom. Ett slags skuggbild, inte mer än en färglös silhuett.

Den tycks vänta på mig.

Jag saktar ner, uppfattar att den rör sig. En smal glänsande skepnad som påminner mig om mina drömmar och fyller mig med fasa.

Svetten bryter fram i pannan. Jag stannar. Hjärtat bultar i bröstet och ångesten pulserar fritt i blodomloppet. Jag försöker svälja men kan inte. Plötsligt är röken borta och det går att andas igen.

Någon mystisk skepnad ser jag inte längre. Var det bara inbillning? Är jag så påverkad av alla mardrömmar att jag ser i syne nu? Ljudet av en gren som knäcks hörs lite längre bort.

Röster bryter igenom det mjölkiga diset. ”Där är den!” Stämmorna låter välbekanta och nu går det att urskilja jackor och täckbyxor, ansikten och munnar. Det är Kristoffer och Micke.

Jag ruskar på mig, intalar mig själv att det inte finns någonting farligt inne i dimman. Kristoffer ser mig först, och han rycker till. Jag ser väl ut som ett spöke, med håret fastklistrat vid huvudet och gyttjiga stirrande ögon.

Han sliter blicken från mig och säger till Micke, så högt att jag tydligt hör orden: ”Koden för första kontrollen är trehundrasjuttiosex!” 

Jag fiskar upp mitt block ur fickan och höjer pennan för att skriva ner siffrorna, men tvekar. Han uttalade numret väldigt högt. Han måste ha förstått att jag hörde.

Jag tittar efter dem och tvekar. Kristoffer muttrar någonting till Micke, som håller i kartan. Micke nickar, och de försvinner in i dimman igen. Jag går fram till kontrollen och vänder på den. Det står trehundrasjuttiosex på den, med Stefans klumpiga, fyrkantiga handstil. Det sticker till i mig. Varför tvivlade jag? Varken Kristoffer eller Micke har någonsin gjort mig något. Men jag måste alltid misstänka det värsta. Jag stoppar undan blocket och kollar på kartan igen.

Den närmaste kontrollen är sjuan, borta vid Gatans brygga. Om jag klättrar över klipporna kan jag gena dit. Det sparar mig säkert tio minuter. Stenen är blöt och hal när jag grabbar tag och häver mig upp. Lite gul lav fastnar på fingrarna, jag stryker bort den mot jeansen. Jag ställer mig upp och ser ut över ett hav som inte finns.

Världen är inbäddad i bomull. Östersjön är där ute, men det är så stilla att jag inte hör vågorna viska. Inte ens en blek himmel går att urskilja, varken båtar eller människor syns till.

Det är nästan lika dunkelt som på kvällen, en mörk tjocka som jag aldrig varit med om tidigare. Olusten ligger fortfarande kvar i bakhuvudet när jag letar vidare. Det tunga diset dränker alla ljud, det är onaturligt tyst.

Så ser jag återigen en skugga som rör sig ett tiotal meter bort. Det är knappt mer än en silhuett, men det rufsiga håret verkar bekant. En sekund senare går det upp för mig att det är Rasmus. Han joggar inte som han borde, istället går han åt helt fel håll med långsamma, klumpiga steg. Han går bort från vattnet,rakt in mot skogens mitt. Det finns inga markörer i den riktningen, det är jag säker på.

Var är Axel?

Jag såg dem tillsammans när Stefan delade ut visselpiporna. Det var självklart att de skulle springa tillsammans. De två hänger alltid med varandra. 

Någonting är fel. Rasmus går inte som vanligt. Han stapplar fram. Jag kan inte låta bli att följa efter. En skarp stank slår emot mig när jag kommer närmare. Rutten tång, härskna ägg. Stanken är så vidrig att jag får kväljningar. De små styng av rädsla jag känt tidigare växer till något större och svartare. Jag måste bort härifrån, känner det i ryggmärgen, men någonting tvingar mig att fortsätta. Varför går han mot lukten istället för att springa bort från den?

”Rasmus!”

Min röst låter inte som min egen. Den är tunn och brister. Ändå ropar jag igen, högre den här gången:

”Rasmus!”

Han måste höra det, ändå reagerar han inte. Han vänder sig inte ens om åt mitt håll. Nu är jag bara några meter bort och kan se hans ansikte ordentligt.

Det ser ut som om han går i sömnen. Jag vill sträcka mig fram och ta tag i hans arm, men någonting får mig att tveka.

Då ser jag ljusen. De dansar bara några meter framför Rasmus ansikte.