”It comes at night” är en del av den nya vågen av finsmakarskräck som offrar genrekonventioner för realism, vilket gör att den framstår som lite smartare än den egentligen är. Det finns helt klart en förnimmelse av skräck, men liksom med titeln är det är ett löfte som inte riktigt infrias. Den mest uppenbara referensen till ”It comes at night” är snarare den postapokalyptiska hopplösheten i ”The Road”, men som kammarspel, snarare än eh, roadmovie.

Vi förstår tidigt att någon typ av dödlig (men icke zombierelaterad) smittokatastrof har ägt rum, och världen har kastats in i laglöst kaos där sjukdomen och människorna som bär på den är ett konstant hot mot varandra. 

Joel Edgerton spelar Paul, familjefadern som med alla medel ser till att skydda sin fru Sarah och deras tonårsson Travis från faror genom att barrikadera sig i ett hus i skogen. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Filmen börjar då Sarahs gamle pappa drabbats av smittan. Paul och Travis tar med morfar till en grop i skogen och avrättar honom med ett nådaskott. Ingen har råd att vara sentimental. Dystopin förklaras inte genom nyhetsmontage. Trey Edward Shults målar aldrig upp någon fullständig bild. Publiken får gissa sig till hur illa allt är genom ledtrådarna i husets mikrokosmos. 

Allting är välspelat men Joel Edgerton är ett särskilt bra val för huvudrollen. Visserligen en skäggig karlakarl men han har mjuka ögon och håller skenet uppe med en oro som aldrig riktigt släpper. Pauls instinkter sätts på prov en dag när en inkräktare dyker upp, som snart visar sig vara en lika desperat pappa, ute efter mat till sin familj. 

Efter rigorösa säkerhetsåtgärder tar Paul en risk och bjuder in den nya familjen till sitt hus. Långsamt och försiktigt utvecklas ett litet mysigt kollektiv mitt i helvetet. Men lugnet är kortvarigt och snart leder en liten incident till panik. 

Även om ”It comes at night” är något vi inte riktigt sett förut blev jag lite besviken. Som en skräckpundare med konstanta avtändningssvettningar var den helt enkelt inte tillräckligt ångestframkallande för mig. 

Det finns en tendens inom skräckgenren nu, där ondska får sin förklaring. Exempelvis genom psykologiska, historiska och/eller sociologiska faktorer (lex ”Split”, ”The Babadook” och till viss del ”The Witch”) vilket paradoxalt nog gör filmerna mindre läskiga. Det är ju det outtalade, dolda och slumpmässigt våldsamma som inte kan förstås eller kontrolleras som skrämmer mest. 

”It comes at night” är habil som postapokalyptisk thriller och för den som vill läsa in politiska allegorier finns en tydlig koppling till hur vi behandlar flyktingar med en ökad mellanmänsklig misstro. Det fruktansvärda slutet lyfter också filmen över medelmåttorna.