”Bellezza” betyder skönhet på italienska. Det är dessutom efternamnet på huvudkaraktären i Silvia Avallones nya bok, Marina Bellezza. Sexuell attraktionskraft och skönhet är teman som genomsyrar Avallones båda romaner. Föregångaren Stål utspelar sig 2001 och handlar om tonårsflickorna Anna och Francesca, som drömmer om att bli ”veline” (ett slags lättklädd bakgrundskvinna i italiensk tv, vars huvudsakliga funktion är att vara snygg). De ser tv-industrin som en av få utvägar från stålbruksorten de fötts i. Anna och Francesca förstår att de kan använda sin skönhet och sexualitet för att befrias från sin nuvarande situation.
Avallone förklarar:
– Skönhet är någonting man bara har fått, som kan orsaka avundsjuka och obehag. Det är också ett sätt att nå en befrielse. För mig är det en återvändsgränd, en fälla. Men hur många tv-program bjuder inte in i dess förvillelse?
Avallone påpekar att hennes land genom sitt särskilda medielandskap har blivit extra besatt av den ytliga idén om skönhet.
– Så jag kan inte låta bli att prata om det. Dessutom är det angeläget att prata om skönhet i vår tid som är mer intresserad av bilder än historier.
Krossade drömmar
Marina Bellezza utspelar sig liksom Stål i ett samhälle där medier, patriarkat, stat och kapital har vävts ihop till samma nådlösa övermakt. Handlingen kretsar kring en grupp unga vuxna som hoppades på en framtid med jobb och trygghet, tills den ekonomiska krisen gjorde den drömmen omöjlig. Karaktärerna i boken tar alla till drastiska metoder för att överleva på andra vis.
Den drygt tjugo år gamla Marina Bellezza anses vara extremt snygg och sexig. Dessutom har hon en fantastisk sångröst, vilket ger henne en plats i talangshowen ”Cinderella Rock” – samt kanske en biljett till ett glamourösare liv, borton hemstaden Biella. När Avallone började skriva om Marina var hon inspirerad av Madame Bovary – Flauberts karaktär som liksom Marina sammanfattar motsägelserna som finns i hennes samtid.
– Marina är en spegelbild av Italien under dem senaste tjugo åren, hon drömmer vad de har lärt oss att drömma: att bli framgångsrik på ett enkelt sätt, att kräva allt på en gång, att få synas i tv. Du existerar endast om du syns på skärmen. Och den sociala befrielsen blir samma sak som detta individualistiska språng mot att bli känd, kommenterar Silvia Avallone.
Tvingas gå konstiga vägar
Hon berättar att många unga högutbildade italienare flyttat utomlands de senaste åren. Det finns helt enkelt inga jobb. Arbetslösheten är ett viktigt inslag i Marina Bellezza.
– I boken finns ingen som är fabriksarbetare, eftersom alla fabriker har stängt. Ingen är ingenjör eller advokat. Jobben som de hade berättat om för oss, jobben som vi hade tagit för givet, existerar inte längre.Medan människorna i Stål (som utspelar sig elva år tidigare än Marina Bellezza) har jobb, lever ungdomarna i Marina Bellezza på korttidsanställningar eller är arbetslösa. Karaktären Andrea Cancino, som Marina har en komplicerad kärleksrelation till, vill ta sig ut ur prekariatet genom att starta ett småskaligt jordbruk uppe i bergen.
– Andrea Cancino är en fiktiv karaktär som är en blandning av olika personer som jag har träffat och intervjuat i norra och södra Italien, och är särskilt inspirerad av den kille som jag tackar i slutet av boken. Den ekonomiska krisen och den skyhöga ungdomsarbetslösheten driver dem som inte har något att förlora mot okänd mark, tvingar dem att fatta galna beslut, gå konstiga vägar, göra uppror, berättar Silvia Avallone.
Hon förklarar att hon själv är en sådan person – om det hade gått att få jobb som lärare hade hon nog inte skrivit Stål så tidigt i livet. Hon, liksom Andrea och Marina, har tvingats söka alternativa vägar till fast anställning och månadslön.
Kämpar mot likgiltigheten
Silvia Avallone både skriver och pratar med hög politisk medvetenhet. Men hon tror inte att böcker kan förändra världen.
– Men genom att genomleva andras liv i litteraturen gör man någonting politiskt, säger hon och nämner två klassiker: Med kallt blod av Truman Capote och Brott och straff av Fjodor Dostojevskij.
– De böckerna handlar om folk som är desperata, om mördare, om samhällets smuts, men genom att läsa dessa romaner kan vi identifiera oss i dem, vi förstår att deras historier också handlar om oss, att vi hör till samma bristfälliga samhälle. Och då slutar vi vara rädda, vi blir inte längre intresserade av att peka ut folk. Istället vill vi förstå.
Vem som skriver tycker hon är mindre relevant än vad som skrivs.
– Bryr jag mig om Truman Capotes liv, om hans åsikter och personliga problem? Ja, men bara till viss mån, och mycket, otroligt mycket mindre än Med kallt blod.
Berättelsen i fokus
Hon berättar att en av hennes favoritförfattare, Elena Ferrante, skriver under pseudonym. Hen har aldrig tillkännagivit sitt riktiga namn eller släppt någon som helst information om sin person till läsare och medier. För Avallone är skrivandet främst ett sätt att göra uppror mot tystnaden. Berättelsen är i fokus, inte författaren.
– Att skriva och att läsa är ett sätt att kämpa mot likgiltigheten, säger hon.
I ett litteraturklimat där författare är kändisar, text tolkas mycket olika beroende på vem som har skrivit den, och vissa författare nästan är sina verk (som Knausgård) är Silvia Avallones hållning speciell. Precis som Andrea Cancinos vilja att gå tillbaka till jordbrukarlivet kan åsikten tyckas lite omodern. Men Silvia Avallone tycker inte att Andreas livsval är att gå tillbaka till det förflutna.
– Det är ett medvetet val, säger hon om de ungas beslut att starta eget, hyra betesmark, flytta tillbaka till den gamla kvarnen där farföräldrarna bodde och börja knåda pastadeg.
Samtidigt som hon inte vill glamorisera fattigdomen blir hon hoppfull när hon träffar vad hon kallar ”små hjältar – kalla dem ambitiösa eller masochister – som sätter passionen för vad de gör framför pengar”.
– De här människorna kan inte stå ut med idén att Italien bara blir en gammal myt som hör till det förflutna. Italien förtjänar inte det. Det vore orättvist.
