Çatak och Benesch pratar om att göra film och den blivande regissören frågar hur det var att arbeta med Haneke.
Skådespelerskan ger honom ett regi-tips som hon ofta fick höra från Haneke: ”Känn din text. Var i nuet. Punkt.”
Med denna mening i bakhuvudet tar Ilker Çatak sina första steg som regissör.
Mer än tio år senare promenerar han med Leonie på Tempelhofer Feld i Berlin. Han frågar om hon skulle vilja spela huvudrollen som läraren Carla Nowak i hans film ”Das Lehrerzimmer”. Hon tackar ja, och det blir hennes första huvudroll.
Som läraren Carla Nowak övertygar hon inte bara regissören utan även kritikerna och vinner det Tyska filmpriset (Bundesfilmspreis). 2024 nomineras den till en Oscar i kategorin ”Bästa internationella film”.
– Ibland står stjärnorna bara rätt, säger Ilker Çatak.
Det är någon som stjäl i ”Lärarrummet” och den unga, engagerade läraren Carla Nowak vill ta reda på vem. De andra lärarna försöker övertala Carlas elever att ange varandra, men Nowak är övertygad om deras oskuld och gillrar en fälla i personalrummet. En jacka som hon förvarar sin plånbok i, hängs över en stol.
Fällan slår igen och den misstänkta gärningsmannen syns tydligt i sin vita, blommiga blus. Men hon vägrar att erkänna.
Problemet? Den misstänkta tjuven är inte bara skolans sekreterare, som har högt anseende bland personalen, utan även mamma till Oskar (Leonard Stettnisch), som undervisas av Carla Nowak.
Pojken lider av att hans mamma blir anklagad.
En central fråga löper genom den monoperspektiva filmen, som bara låter tittaren veta lika mycket som läraren: Helgar ändamålet medlen? Hur länge? Vad är viktigast – att bevara lugnet i det sociala rummet eller sanningen?
”Lärarrummet” briljerar genom sin oförutsägbarhet, istället för att teckna tydliga bilder av hjältar och skurkar. Betraktaren konfronteras med komplexa karaktärer och ställs inför utmaningen att skapa sig en egen bild bortom dikotomin mellan gott och ont.
Att de båda manusförfattarna Ilker Çatak och Johannes Duncker valde just skolan som spelplats för en förhandling om moral, identitet och sanning, förvånar inte.
Efter några år i Berlin-Wedding skickade Ilker Çataks föräldrar honom att läsa sin gymnasieutbildning på en skola i Istanbul.
– Det var en tuff omställning, men så här i efterhand var den också väldigt berikande. Det vidgade mina vyer oerhört mycket, minns han.
Där träffade han också Johannes Duncker.
– Skolan är en miniatyr av vårt samhälle. Där kan auktoritära tendenser, förhållandet till pressen och sökandet efter sanningen bearbetas på film.
– Johannes och jag återvände båda till Tyskland efter skolan. Vi gick ofta på bio, Johannes ville studera regi och hade en kamera. Det började med kortfilmer, jag spelade i dem. Vi redigerade filmerna tillsammans, minns Ilker Çatak.
Till en början var filmskapandet bara en hobby vid sidan om hans ekonomistudier. Han filmade, klippte och redigerade tillsammans med Johannes. Men länge trodde han aldrig att det skulle bli hans karriär. Att han skulle kunna bli regissör.
Tittar man på den Oscarsnominerade filmregissörens CV, verkar 40-åringens väg in i branschen vara enkel: en Bachelor i film- och tv-regi i Berlin, en Master i filmregi i Hamburg, en student-Oscar i kategorin ”Bästa utländska film” för ”Sadakat” 2015, med kortfilmer och reklamfilmer däremellan.
Kortfilmen Sadakat (turkiska för ”lojalitet/trohet”) som var det sista projektet på hans masterprogram, utspelar sig under de politiska oroligheterna i Turkiet runt Taksimtorget 2013. Den handlar om en kvinna som erbjuder skydd åt en politisk aktivist och hamnar i ett dilemma mellan sitt engagemang och sin egen säkerhet.
Liksom i ”Das Lehrerzimmer” låter han även i sina tidigare filmer människor som vuxit upp på olika sätt mötas, och utveckla sina relationer. Tack vare den känslighet han har fått från sin egen erfarenhet som invandrare är hans filmer inte stereotypa, utan uppfriskande och realistiska.
Nio år efter sitt första pris från Los Angeles är han återigen nominerad av akademin. Den här gången för en Oscar – i samma kategori som 2015. Och detta trots att han själv under lång tid inte trodde att han skulle kunna bli regissör.
– Jag tyckte att det var hemskt att studera företagsekonomi. Därför gick jag till arbetsförmedlingen för att få vägledning. Rådgivaren frågade mig: Vad tycker du är roligt?
Ilker Çatak svarade att han tyckte om att gå på bio. ”Men gör film, då”, sa rådgivaren. Çatak kastade ekonomistudierna över bord och började arbeta på filminspelningar.
Hans föräldrar frågade honom vad han gjorde där:
– Jag spärrar av gator och ser till att det alltid finns te på inspelningsplatsen, svarade jag. Det var en fullständig katastrof för dem.
Hans första ansökningar till filmskolor misslyckades också. Men han fortsatte och fick till slut en plats i Berlin. Efter de första inbjudningarna till filmfestivaler och prisutdelningar började han tro på sig själv.
– Jag kan göra det, och jag är mer än er projektionsduk, tänkte han, trots att hans föräldrar fortsatte hoppas att han skulle ”göra något vettigt”.
Ingen av hans föräldrar hade studerat. De hade invandrat till Tyskland och arbetat hårt. Han förstod varför hans framtid var viktig för dem, men denna förståelse existerade parallellt med en ny tanke:
– Jag är mer än vad du vill förminska mig till.
