Ändå är det magnetiskt redan från början, på hög­stadieskolan i tidiga 70-talets ”The Valley”. Skolkatalogens foton ska tas och 25-åriga Alana (Alana Haim), en fotograf­assistent, möter 15-årige barnskådespelaren Gary (spelad av Philip Seymour Hoffmans son Cooper Hoffman). 

Showbiz-kid-charm

Gary är framfusig och börjar ragga på Alana. Hon är smickrad men dissar Gary på grund av åldersskillnaden. Istället blir de vänner medan Alana söker efter andra potentiella pojkvänner.

Vad Gary saknar i erfaren­het väger han upp med entreprenörs­­anda och naturlig showbiz-kid-charm. Filmen vibrerar utifrån en ”ska de eller ska de inte?”-spänning mellan honom och Alana som byggs upp av ett flirtigt käftande. Som när Gary lyckats övertala Alana att ses på ett första möte – som inte är en dejt:

– Hur gammal är du?

– Det är inte meningen att du ska fråga en tjej hur gammal hon är, det är störigt.

– Du har rätt, det spelar ­ingen roll för mig. 

”Licorice pizza” vill inte ­”problematisera” historien. Snarare är den en friktionsfri kärleks­förklaring till det tidiga 70-talets Los Angeles. Filmen skildrar den tidens värderingar med en komisk lätthet. Barn växte upp snabbare, politik ­ansågs vara något av ett skämt och LA hade en allmän ”anything goes”-attityd. 

”Licorice pizza” har ännu mindre svärta än i Paul Thomas Andersons mästerliga debut, dramakomedin ”Boogie Nights” (1997), om porrindustrin under 70 och 80-talet. Den känns oväntad efter en serie allvarliga filmer som ”Phantom Thread”, ”The master” och ”There will be blood”.

Självklara stjärnor

Titeln är en referens till en gammal skivaffär och ­delar av manus är baserat på ­Hollywood-anekdoter. I ett par magiska scener spelar exempelvis Bradley Cooper den utflippade Jon Peters, som var Barbara Streisands frisör och blev en av Hollywoods mest fruktade ­producenter efter ”A star is born” och ”Batman”.  

”Licorice Pizza” ser fantastisk ut, och de unga skådespelarna är självklara stjärnor. Det är rätt mycket en ”hangout”-film, där storyn är sekundär jämfört med hur soft det är att bara ”hänga” med roll­figurerna. Också San Fernando Valley blir en egen karaktär och då gör det inte så mycket att Anderson ibland svävar iväg långt från filmens romantiska kärna.