En söndag i början av december sitter runt 30 personer i en lokal på Skeppargatan i Stockholm och tittar på filmen Vessel. Filmvisningen är en del av RFSU och tidningen Ottars aborträttsfestival. Plötsligt stormar tre män in i lokalen. Rummet fylls av rök. De skriker något som uppfattas som ”ut med er, era jävlar”. Polisen säger senare att det var rökbomber som kastades in i rummet.

– Jag blev chockad när jag fick höra vad som hade hänt. Sverige som är känt för sin aborträtt, och så är det just här filmen utsätts för en attack!

Nästan två månader senare tycker Diana Whitten fortfarande att händelsen känns smått overklig. Däremot är hon inte särskilt orolig över att det ska hända igen. Än så länge har visningarna av Vessel under filmfestivalen i Göteborg varit lugna, även om Diana Whitten såg att det stod en säkerhetsvakt utanför biosalongen.

– Det händer nog inte igen, jag tror det ska ses som att det finns små fraktioner av abortmotstånd överallt. Men ändå, det visar på att motståndet är utbrett. Och det visar också hur viktigt det är att fortsätta kämpa för kvinnors rätt till abort, till och med här, säger Diana Whitten.

Aborter på internationellt vatten

Den svenska aborträtten har funnits i 40 år, och därmed ligger Sverige i framkant juridiskt. De senaste åtta åren har Diana Whitten blivit vittne till hur svårt det kan vara för kvinnor i många andra länder att göra abort. Genom att följa Women on waves har hon mött en rad kvinnoöden som vittnar om det. Den holländska organisationen startades för 15 år sedan, och har sedan dess hjälpt många kvinnor. Både rent konkret – genom att kvinnor i länder där aborträtten är starkt begränsad får komma ut till Women om waves båt som de ankrar på internationellt vatten – men framför allt genom rådgivning via mejl och telefon.

– Jag träffade kvinnor som kom till båten, men fick också ta del av många berättelser genom systerorganisationen Women on web, genom de brev kvinnorna skriver. Många gånger var det hjärtskärande, säger Diana Whitten.

Trots att hon aldrig gjort en långfilm innan hon hörde talas om Women on waves, kändes det självklart att det var vad hon skulle göra. I alla fall att hon skulle försöka.

– Jag började med en hyrd kamera, utan att ha finansiering eller något sådant klart, och utan att veta särskilt mycket om att göra långfilm. Men samtidigt kände jag att om det är något jag kan göra, så är det detta. Jag är inte läkare eller aktivist, men jag kan filma och jag kan berätta en historia.

”Ger kvinnor rätt till sina kroppar”

Diana Whitten fascinerades av Women on waves konkreta metoder. Och hon fascinerades av förgrundsfiguren Rebecca Gomperts.

– När jag träffade henne kände jag ännu starkare att jag måste göra en film. Hon är en karaktär, och hon brinner verkligen för detta. Jag tyckte också det var spännande att Women on waves är så radikala. Medan de flesta andra utnyttjar internationellt vatten för brottslighet eller för att sko sig själva, så har de istället en helt annan agenda. En social, att ge kvinnor rätten till sina kroppar.

Men alla gillar inte Women on waves metoder. Oavsett om de ankrar utanför Portugal, Polen, Irland eller Tanzania möts besättningen av protester. För Diana Whitten var det ibland svårt att stå bredvid och vara den tysta betraktaren.

– Jag är en person som gillar att delta. I vissa situationer gick det inte att stå i ett hörn, osynlig med filmkameran, och bara vara tyst. Det var emot min natur.

Dyster utveckling i USA

Även i USA har Women on waves debatterats. Framför allt har Vessel debatterats, samtidigt som den har fått många fina recensioner. Diana Whitten är nästan mest glad över att filmen har lett till samtal. Det behövs mer än någonsin, menar hon.

– Jag trodde jag berättade om någon främmande, men i slutändan visade det sig att det inte alls är så. Det är en lokal historia. Även om filmen inte utspelar sig i USA, så handlar den lika mycket om hur det är här.

Diana Whitten menar att utvecklingen i USA har gått bakåt de senaste tio åren. I många delstater är det idag svårare att få göra abort än det var tidigare. Därför hoppas Diana Whitten att hennes film kan leda till något ännu mer konkret än att skapa debatt.

– Jag hoppas att jag har gjort en film som underhåller, och som också kan vara undervisande, men mest hoppas jag att den får människor att mobilisera, att den som tittar faktiskt går med eller startar en rörelse som kan förändra.