Häromveckan snavade jag över en hjärtskärande bild på Buzz Aldrins son Andy. Resten av familjen sitter vid radion och följer Apollo 11:s resa, medan den tioårige pojken sitter och gråter på en vedtrave på bakgården. Hans pappa var en av de som kom hem igen, medan många andra astronauter dog under åren som ledde fram till månlandningen (och efter den).
”First man” är en äventyrsfilm som inte bara skildrar mäns bravader utan även priset deras familjer betalar. Vi följer Neil Armstrong (Gosling) i Nasas rymdprogram, där riskerna hela tiden ökar och där flera av hans kollegor betalar det högsta priset. Bredvid honom finns frun Janet (Foy), som jonglerar livspusslet samtidigt som hon kämpar för att inte slukas av oro.
Yngsta vinnaren
Filmen är regisserad av Damien Chazelle, som gjort sig ett namn med ”Whiplash” (2014) och ”La La Land” (2016). Den senare Oscars-strösslades rejält och gjorde Chazelle till den hittills yngsta vinnaren av regipriset. Hans hopp mellan genrerna är noterbart, från musikthriller via Hollywoodmusikal till en biografi om världens mest kände astronaut.
Och visst märks det att det är en skicklig filmskapare vi har att göra med. Han väljer, med svenske fotografen Linus Sandgrens hjälp, bort de potentiellt storslagna scenerna från raketuppskjutningarna till förmån för bilder inifrån kabinen – öronbedövande, skakiga, klaustrofobiska. Det är ett effektivt sätt att få publiken mer engagerad i Neils överlevnad än i Nasas framgångar – jag kommer på mig själv med att hålla andan fast vi alla vet hur det går.
Chazelle och manusförfattaren Josh Singer (även han Oscarsprisad, för ”Spotlight) vill inte vara delaktiga i den annars så bekväma filmiska mytbildningen kring USA:s erövringar, utan visar på det skitiga, det oglamourösa och de små marginalerna som kan göra att en man dör och hans ersättare tar ett historiskt första steg på månen.
Inte särskilt uttrycksfull
Ryan Gosling är inte särskilt uttrycksfull i huvudrollen som den tyste, starke Armstrong som håller huvudet kallt även i extremt pressade lägen. Clarie Foy, känd som drottning Elizabeth i ”The Crown” och snart som Lisbeth Salander, är mer neurotisk och utagerande – inte minst när hon stövlar in på Nasa och skäller ut sin mans chef efter noter. Hennes insats gör större intryck.
Tappar tempot
Filmen platsar väl bland de senaste årens framgångsrika rymd-dramer, där ”Dolda talanger”, ”Interstellar”, ”Gravity” och ”Arrival” är konkurrensen. ”First man” går ut hårt och skulle ha kunnat toppa alla de andra, men tappar tempot på vägen. Även om det säkert är trevligt för alla nördar så blir det lite för mycket rymdhistoria: när det efter närmare två timmar är dags för finalen med Apollo 11 är åtminstone jag less på nedräkningar, motorstarter och män som slår av och på reläer.
Med det sagt är det en skickligt utförd film som bör ses – och som alla rymdepos: givetvis på bio.
