BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men Ines har inte sett det på nära håll. Hon och hennes syster Emilie har inte träffats på flera år när de åker på en gemensam resa. Först när de kommer fram till en slottsliknande byggnad mitt i skogen någonstans på kontinenten förstår Ines vad som händer: Emilie är obotligt sjuk och ska avsluta sitt liv genom assisterat självmord.

Sedan börjar nedräkningen. Det skaver betänkligt mellan systrarna, som har en trasig barndom som en flyttade ifrån medan den andra fick försöka städa upp. Ines (Alicia Vikander) slits mellan viljan att vara ett stöd för sin syster och impulsen att fly. Emilie (spelad av Eva Green, känd från bland annat ”Penny Dreadful”) är trygg i sitt beslut, men flera gånger sköljer raseriet över henne.

Sensommarvackert

”Euphoria” är Lisa Langseths tredje långfilm och den första på engelska. I inledningen visar hon att hon kan konsten att berätta en historia. Hon avslöjar hela tiden precis lagom mycket, vilket gör filmen spännande trots ett lugnt tempo.

Kliniken där dödshjälpen ges är som ett Japaninspirerat lyxhotell där de döendes vilja är lag. Blåbärspannkakor som din mamma gjorde dem, javisst! Flyga in ditt favoritband med helikopter, självklart! Gå utan kläder, varsågod!

Allt utspelar sig i ett sensommarslumrigt landskap där solen silas mellan träden. Det är obarmhärtigt vackert, precis så man önskar att både sommaren och livet kunde vara för evigt – en skarp kontrast till den allestädes närvarande döden. Samtidigt är naturen är närmast påträngande. Trädgrenar skrapar i ansikten i flera scener och när Ines försöker fly tar hennes krafter slut mitt i en skog som känns närmast oändlig kring slottet.

Svåra att tycka om

Euphoria är den tredje filmen från den prisbelönta duon Lisa Langseth och Alicia Vikander (den senare är genom sitt nystartade bolag Vikarious även en av filmens producenter). Temat är nytt men ändå välbekant: i ”Till det som är vackert” blev huvudpersonen förförd och sedan ratad, i ”Hotell” blev hon mamma till ett sjukt barn, nu står hon där med en döende syster. Vikanders tre roller har alla fallit ner i en verklighet som de inte vill ha, som de inte kan fixa, som de måste uthärda. Som en utdragen stressdröm där det inte hjälper att tänka positivt.

Charmiga ”Hotell” tog sin förrymda terapigrupps alla konstigheter på allvar och berättade om dem med kärlek, men i ”Euphoria” är det svårare att sympatisera med huvudpersonerna. Emilie har i princip kidnappat sin syster till en plats full av döende människor (och tvingar henne att berätta detaljerade episoder ur sitt sexliv i en mycket obekväm scen) och Ines är en fullfjädrat egocentrisk lillasyster som tycker att Emilies problem är att hon ”känner för mycket”, inte att hon lämnades ensam med en dysfunktionell förälder.

Men precis som i ”Hotell” verkar Langeths lösning vara pengar. Man kan rymma från sitt vanliga liv med hjälp av ett American Express i guld – eller göra ett sista elit-drag och betala sig till ett snyggt slut. Samtidigt finns både de anhöriga och biopubliken kvar och måste leva vidare i verkligheten, så smärtsam som den stundtals faktiskt är.