När en svensk film om skärgården har premiär under vintersäsongen vet man att det inte är myspys på gång. Förra året var det spöklika ”In i dimman” och i år är det ”Mareld” som ska sätta skräck i oss och få oss att tveka på vad som är sant.
Redan i första scenerna står det klart att något har gått väldigt snett. Ett filmteam har med katamaran tagit sig ut i skärgården för att spela in en mystisk thriller om några jetsettare som stöter på hämndlystna gengångare, men plötsligt är de själva mitt i ett drama där liv står på spel.
Vad som är fiktion och verklighet i ”Mareld” är oklart. Filmen består till största delen – kanske 90 procent av speltiden – av den fiktiva filmen som kamerateamet skapar. Denna film i filmen sägs vara improviserad utifrån regissörens dagliga instruktioner, men inte heller slutresultatet som nu går upp på bio har en manusförfattare.
Utanför den fiktiva filmen finns en ramberättelse bakom kameran, där teamet plötsligt ställs öga mot öga mot några som påstår sig vara militärer och som vill ha bort dem från ön eftersom det är landstigningsförbud – men vad är det dessa män döljer?
Det är modigt av regissören Ove Valeskog att ge sig ut i ett så experimentellt format – att i samma film försöka få in skräck, meta och utsuddad gräns mellan verklighet och fiktion. Tyvärr är resultatet inte lika imponerande.
Trots att tyngdpunkten vilar på den fiktiva filmen är den närmast renons på förklaringar till karaktärernas agerande, som varför Nina är så neurotisk. Varför skulle en spökrädd person gå i land själv på en hemsökt ö? Och hur kommer de andra i land torra trots att en person tog jollen och drog? Det finns så många logiska luckor att det är svårt att fokusera på handlingen. Det är för mycket av den fiktiva filmen – och för lite ramberättelse, där den egentliga spänningen ska finnas. Sedan går det alltid för en metaregissör att hävda att han gör en film om överspelande skådisar i en sämre regissörs händer, men när regissören dessutom spelar sig själv i en ramberättelse som inte är mer övertygande ... Nej.
De somriga scenerna i filmen i filmen ger semesternostalgi, men annars är det inte heller mycket som imponerar bland de tekniska bitarna. Mest påtagligt är att musiken är fel hela tiden. Den är för påträngande och skär sig konsekvent mot vad vi ser och hör i bild.