− Men i år är det lokala hjältar som kommer med sina foodtrucks och serverar god vegetarisk mat, förklarar Javier Umazabal, initiativtagare och projektledare bakom Festival del Mar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Med sina omkring 460 bofasta blir invånarna på Asperö nästan tre gånger så många när Festival del Mar drar igång på fredag. Om biljetterna säljer slut. Den saken är Javier å andra sidan övertygad om, för festivalen som nu är inne på sitt sjätte år har blivit uppskattad, och kanske delvis en motvikt till stadens större kommersiella festivaler.
− Jag tror att det är bra att vi utvärderar och ser över. Vill folket ha en festival nästa år? Vi sätter oss alltid ner och frågar oss själva - vill vi göra festivalen? Det är ingenting som är säkert, säger han.
Dansbanan tände glöden
Javier Umazabal är bosatt i Majorna och kom till Göteborg via kärleken på Brännö. Det var genom de otaliga promenaderna i jobbet som personlig assistent som han senare upptäckte Asperö.
− Vi promenerade i hela skärgården. Såg alla fina oaser och ställen som finns där ute. Det var då jag kom i kontakt med dansbanan, berättar han.
Många av de trädäck som tidigare var mötesplatser för sällskapsdans och hångel står i dag tomma sedan många år. Få putsade skor klapprar numera över brädorna och kanske är dansbanornas glansdagar förbi, men det bortglömda plankgolvet på Asperö väckte en idé hos Javier.
− Det var det som tände glöden – här måste göras något roligt!
"Vi har haft biologer, läkare, personliga assistenter. En säljer möbler, en annan jobbar i bar."
Själv har han alltid brunnit för gräsrotstänket och det offentliga rummet och såg en chans att ge en plats åt stadens ungdomar. Här skulle något nytt kunna skapas gemensamt. Inte genom att bygga en arena eller ringa sponsorer, utan genom att helt enkelt ta vara på det som fanns. Ackompanjerad av engagemanget från personer med samma driv visade sig konceptet vara en lysande idé.
− Vi startade med människor som hade samma glöd. Och det har varit så hela vägen. Personalen som jobbar här har eget arbete och kommer från olika platser. Vi har haft biologer, läkare, personliga assistenter. En säljer möbler, en annan jobbar i bar, berättar Javier.
Själv är han kulturarbetare i grunden och har bland annat varit verksam i förra årets upplaga av Hisingsfestivalen. Förutom att skapa världens bästa festival hoppas han också att publiken ska beröras på fler plan än det rent musikaliska.
− Vi har gått ut med en text om att vi tycker att världen är orolig, det händer mycket i globala frågor. Vi vill prata om det, och då bokar vi musiker som kan lyfta det, berättar han.
"Kommer varandra nära"
I år har man exempelvis valt att lägga extra krut på punken, genren som enligt Javier just nu befinner sig i samma explosiva utvecklingsfas som hiphopen gjorde på 90-talet. Göteborgsbandet Trubbel och Stockholmsbaserade Twin Pigs är två exempel på det. Kajsa Grytt, tidigare Tant Strul, är ett annat.
− Jag älskar henne. Hon är cool, Sveriges Patti Smith. Hon är allt, säger Javier.
Känslorna inför helgen är blandade. Just nu ligger fokus på att leverera och Javier berättar att han är både glad, stressad och nervös. Att göra en intim festival för 800 gäster som behåller både mysfaktor och ekotänk görs inte av sig självt. Speciellt inte när man vill vara ”do it yourself” och medvetet har avstått ekonomisk skjuts från stora företag.
− Vi är inte inriktade på att sälja alkohol eller sprit, vi vill lyfta musiken. Det står inte Carlsberg på våra skyltar. Det står ”mammas bullar”, säger Javier.
Era värderingar finns tydligt uppradade på er hemsida. Vad tror du att de gör för festivalupplevelsen?
− Vi har förmedlat något som andra tyckt har varit äkta. Vi har aldrig haft problem med sexuella trakasserier eller liknande. Man ser varandra i ögonen på något sätt. Det kan vara så att festivalen som plats gör att man kommer varandra nära. Man kommer bort från den stora massan eftersom vi helt enkelt inte har den kapaciteten, konstaterar Javier.
Gammalt och nytt
Årets lineup är en blandning av gamla rävar och nya tillskott. Amanda Werne som varit med sedan festivalens start både i form av Den Stora Vilan och Slowgold är en av de som Javier Umazabal haft möjligheten att följa. Några som däremot besöker Asperö för allra första gången är Göteborgsbaserade Ill Wicker.
− Det är kul när andra vill att man ska komma, så det betyder mycket. Att bli positivt överraskad är det enda jag längtar efter. Och god stämning, säger bandets frontfigur Emil Ridderstolpe.
Till vardags arbetar han som arborist och har spelat på allt från folkmusikfestivaler till punk- och rockklubbar i Tyskland. Ill Wicker, som nu har hållit på i ett gäng år, beskriver han som akustisk sagomusik med 70-talsinfluenser. Nu är det däremot ett tag sedan de spelade live.
− Vi bär alltid med oss många olika frågor, som personer diskuterar vi väldigt mycket. Vi har tyckt att vårt band är något som ger oss kraft, och som vi hoppas ger andra kraft också, säger han.
Vill omvärdera konceptet
Förutom att erbjuda ny musik från mindre bokningar hoppas Festival del Mar också att besökarna ska kunna mötas och samtala om annat än musik.
”I en turbulent tid, när samhällets värdegrunder sätts på spel, är det skönt att falla tillbaka på traditioner. Inte för att glömma, men för att mötas i gemenskap, där allas lika värde uppfattas som grundläggande och självskrivet”, skriver arrangören på sin facebooksida.
− Det handlar om attityden mot varandra, hur behandlar vi varandra? Jag tror vi måste omvärdera det hela och vad det är vi säljer på en festival, säger Javier Umazabal.
