Mikael Marcimain är en regissör som vet hur man bygger upp starka stämningar. Och det behövs nog, om man ska ta sig an det halsbrytande projektet att filmatisera Klas Östergrens kultförklarade och uppskattade roman från 1980. De flesta som har läst Gentlemen har förmodligen en tydlig bild av lägenheten på Hornsgatan 29 C, där bröderna Henry och Leo Morgan bor, i filmen gestaltade av David Dencik och Sverrir Gudnason. Och dit Klas Östergrens alter ego flyttar in, spelad av David Fukamachi Regnfors. Det är i alla fall den ”lugubra” atmosfären i lägenheten, tillsammans med berättarglädjen och det spänstiga språket – inte själva intrigen – som jag själv har starkast minnen från i romanen. Det är också bland det första som slår mig när jag ser filmen, att stämningen är så välfångad. Brödernas ärvda lägenhet är fantasieggande och elegant, samtidigt lite kantstött, dammig, nedgången och dunkel, med tunga gardiner fördragna för de stora fönstren. Filmteamet har byggt upp hela lägenheten från minsta list i Vilnius, berättar Mikael Marcimain. Vi möts på ett hotell, mitt i Stockholm, som har lite av samma nobla karaktär som bröderna Morgans hem.
– Lägenheten har en av filmens huvudroller, den är en viktig del av historien och är lite av en frizon, men också ett fängelse för bröderna och författaren Klas.
Filmmanuskriptet, som Klas Östergren har skrivit själv, börjar med en hel sida där han beskriver exakt hur lägenheten ser ut. Det blev öppningen av filmen, förklarar Mikael Marcimain. Han lyckas få mig som publik att träda in i de miljöer och tidsepoker som han skildrar, att omslutas av dem. Det finns en minutiös omsorg om minsta detalj.
Du har sagt i tidigare intervjuer att det svåraste som regissör är att skapa stämning i en film. Samtidigt är det just det som du är så skicklig på.
– Om man hittar rätt stämning, så att det inte bara blir en smidigt berättad historia, då har man kommit långt. Det är ett stort arbete, även för alla mina medarbetare som ska hjälpa till och konkretisera de här världarna. Scenografi, kostym, mask ... Vi tittar på referenser och försöker få det så trovärdigt som möjligt, få filmen att dofta och kännas äkta, trots att den kan vara förhöjd och maxad på sina ställen.
– Det bygger mycket på att försöka hitta en musikalisk ton, en klang. Det kan handla om musik, ljud, avsaknad av ljud ... Och självklart också fotot.
I Gentlemen är det Jallo Faber som står bakom kameran. En knäckfråga var just hur de skulle fånga det omtalade ”lugubra” ljuset i Bröderna Morgans lägenhet, gulfärgat och rökigt, säger Mikael Marcimain.
Musiken bärande i produktionen
Musiken är ofta betydelsebärande i hans produktioner och den medverkar till att skapa de starka stämningarna. I tv-serien Upp till kamp var det proggmusiken och dess politiska budskap som stod i centrum. I Gentlemen är det jazzen. Dandyn Henry Morgan rör sig gärna i jazzkretsar. Gärdesfesten har också en viktig plats i filmen. Och det finns scener från Baldakinen, där Weeping Willows Magnus Carlson dyker upp som dansbandssångare, knappt igenkännbar i långhårig peruk. All musik som spelas i Mikael Marcimains produktioner är live, vilket han tror ger närvaro och nerv.
– Jag är väldigt förtjust i att använda musik i filmer, även om jag inte är något stort fan av musikaler. Men man kan definitivt kalla både Upp till kamp och Gentlemen för alternativa musikaler.
Både Klas Östergren och Mikael Marcimain skymtar själva förbi i några filmrutor, i varsin cameoroll. Vilket passar utmärkt eftersom det är ett slags metahistoria, en berättelse om hur en berättelse växer fram; filmens Klas Östergren skriver om Henry Morgans spektakulära liv. Lager läggs till lager ...
Gentlemen skildrar ett Sverige där den gedigna bilden av folkhemmet börjar krackelera. Det är bland annat en historia om vapensmuggling under andra världskriget. Publiken får se dokumentära bilder från ockupationen av huset Mullvaden, bilder från ett Stockholm som numer har försvunnit. Romanen rymmer en framtidstro som sakta men säkert, när vi närmar oss 80-talet, korrumperas, menar Mikael Marcimain. Och precis som Klas Östergren brukar skildrar han även här människor i marginalen.
– Men de får sin plats, de tillför staden ett slags puls, ett hjärta. Och det är ju något som nästan har gått helt förlorat i Stockholm idag, som numer är väldigt homogent.
Skildrar samhället
Flera av Mikael Marcimains produktioner skildrar en tidigare epok. Genom att berätta om en annan tid så att den känns inpå huden vill han få oss att reflektera över vår nutid. Han har rört sig i 60- och 70-talet, med Upp till kamp och Call Girl. Och i ett skärrat Stockholm under 90-talet, i Lasermannen. Medan Graven var en mörk, spännande och skruvad thriller som utspelade sig i ett samtida Sverige.
Du har ofta regisserat tydliga samhällsskildringar.
– Det har varit viktigt för mig. De här fyra historierna i Upp till kamp, Lasermannen, Call Girl och Gentlemen är på något konstigt sätt besläktade. Det finns ett grundtema, en bottenklang, i dem som handlar om den lilla människan som tvingas verka i ett större system. I ett samhälle. Det är ett tema som ligger mig nära. Vi har alltid system att förhålla oss till och val att göra.
Det blir tydligt i slutet av Gentlemen, när allt framstår som en enda stor sammansvärjning. Ungefär som i Paul Austers romaner där det som först tycks vara en slump i själva verket är en del av något större och uttänkt. Det är som att ingen av dem i filmen kommer loss.
Vilken av dina produktioner ligger dig närmast om hjärtat?
– Graven var en extremt viktig start för mig och blev en stabil grund att stå på, eftersom det var den första större produktionen som jag regisserade själv. Medan Lasermannen var en produktion som definierade mig. Det var ett ämne som jag kommit i kontakt med själv, under den tid på 90-talet då lasermannen härjade och då Ny demokrati växte fram. En tid som tyvärr återupprepas nu med Sverigedemokraternas framgångar. Där fanns en historielöshet då som vi nu ser komma tillbaka. Call Girl betydde också mycket för mig.
Det är en historia om två unga, utsatta flickor som säljs av en bordellmamma till män med makt. Men filmens budskap hamnade i skymundan av en livlig debatt kring fiktion och verklighet. Call Girl tar avstamp i Geijeraffären och i filmen köper statsministern sex av de unga flickorna. Vilket har tolkats som en smutskastning av Olof Palme, fiktionen till trots.
Hur ser du på den debatten idag?
– Det måste väl ligga något i det hela, eftersom det vart ett sådant rabalder. Vi ville göra en story om hur de här unga tjejerna utnyttjas av det system de lever i, och dra det hela till sin spets.
Därför ville ni att maktkorruptionen skulle gå hela vägen upp, ända till statsministern?
– Ja, precis. Det var något som jag också försökte förklara i början av debatten. Det som störde mig mest var att det fanns många som inte hade sett filmen som ändå tog sig rätten att uttala sig om den och vara kritiska.
Det är inte bara starka stämningar som kännetecknar Mikael Marcimain som regissör, utan också produktioner med ett utsökt skådespeleri. Ändå tycker han det svåraste med att regissera är arbetet med skådespelarna, för det finns inga självklara regler att luta sig mot. Men en av nycklarna för att få fram en stark närvaro, att få det levande, menar han är att ge skådespelarna plats. Att kunna se dem. Och att ha tillit.
– Man brukar ofta säga att skådespelarna ska lita på regissören, men det är lika viktigt att regissören kan lita på skådespelarna och deras kunskaper.
Mikael Marcimain har, bortsett från filmen Gentlemen, även regisserat en sex timmar lång tv-serie som kommer att visas i SVT julen 2015, och som bygger på både Gentlemen och dess uppföljande roman, Gangsters, utgiven 2005. Budgeten ligger på 94 miljoner kronor.
– Den kan man inte klaga på, men för att få både filmen och tv-serien att se storslagna och episka ut har vi fått vrida och vända på varenda krona.
Jag har läst att Klas Östergren anser att Gentlemen framför allt handlar om missbruk.
– Absolut. För det första finns det ett alkoholmissbruk hos familjen Morgan. Sedan finns det relationer där de missbrukar varandra. Och inte minst finns det missbruk av makt, kanske till och med så högt upp som från regeringens sida.
