Den franske filmskaparen Jacques Audiard förklarar i en intervju hur han väcker sympati för karaktärer vi knappt får lära känna: ”Det är enkelt. Jag krossar dem.” (Clint Eastwood är mer explicit: ”Efter fem minuter kommer några människor att döda huvudpersonens fru och barn, och bränna ner hans hus.”)
Knepet är effektivt. Karaktärerna behöver inte någon bakgrund eller ens några sympatiska drag. De kan vara självcentrerade, småsinta, kuvade, frustrerade. Låt dem bara gå igenom en livsavgörande förändring – ett långt fängelsestraff, ett inbördeskrig, en olycka. Kasta in dem i en situation.
Som när 19-årige Malik i Audiards fängelsefilm En profet (2009) får välja mellan att döda en medfånge eller att själv bli dödad. Inför detta existentiella val spelar hans historia inte någon roll. Då handlar det snarare om att välja framtid: om att fatta ett beslut han kan leva (eller dö) med. I dessa ögonblick är vi alla ensamma – men detta gör också situationen allmänmänsklig.
På många sätt är alltså Jacques Audiard en ganska traditionell filmskapare. Även han vill skapa ikoner, lösa upp huvudpersonernas individualitet och göra dem till tidstypiska symboler. Skillnaden är att han letar på nya ställen.
Malik hamnar i fängelse för ett okänt brott, och stiger långsamt i rang allt eftersom att han skakar av sig blödigheten och lär sig de hemliga koderna och hierarkierna. Precis som i Albert Camus Främlingen tvingas han att döda en arab. Men denna gång är allt annorlunda. Hos Camus var araberna namnlösa och främmande – hos Audiard pausas filmen för att visa namnen i rutan. Och framför allt är det blanka bladet till huvudperson, vars existentiella beslut vi får följa, själv arab. En del av befolkningen som sällan får vara hjältar i fransk film.
I hans Rust and bone (2012) träffar vi Stephanie, som jobbar med att träna späckhuggare och råkar ut för en hemsk olycka. Hon träffar småtjuven Ali, som slåss om pengar på gatan. Han är tystlåten och lite dum samt elak och vårdslös mot sin son. Men just i hans våldsamhet ser hon en överlevnadsdrift som smittar av sig, och som får henne att älska honom.
I båda fallen lär vi känna människor från den undre världen som hankar sig fram från land till land, från jobb till jobb, som kan få sparken vid chefens minsta nyck. Nej, de är inga änglar, de försöker bara överleva som alla andra. De slåss, stjäl på jobbet och diskuterar hur de gillar porr i slottsmiljö för att flickorna där är ”snofsigare och renare”. Men detta är så mycket mer effektivt än den politiskt korrekta strategin att måla glorior över de förtrycktas huvuden. Audiard lär oss att det likt förbannat går att känna empati för dem.
Och vem kan 2015 vara en mer tidstypisk symbol än migranten?
Kanske spelade detta in när Cannes-juryn något överraskande tilldelade Jacques Audiard årets Guldpalm för Dheepan. Filmen handlar om tre tamiler som flyr inbördeskriget i Sri Lanka och får politiskt visum i Paris genom att låtsas vara en familj. Nu får alltså karaktärerna själva lära sig att älska människor de inte har en relation till. Men det är inte helt lätt – ”pappa” Dheepan gör allt för att hålla skenet uppe medan Yalini inte alls är sugen på att ta sig an mammarollen.
Filmen hämtar inspiration från Montesquieus Persiska brev (1721), där två perser brevväxlar om livet i Frankrike. Montesquieu kritiserade där Europas politiska institutioner, men undkom censur genom att dels stoppa kritiken i två migranters munnar, dels låta dem prata om ett annat folk, de utdöda troglodyterna, som ”gick under på grund av sin ondska och blev offer för sitt eget orättvisa handlingssätt”.
Även Audiard håller upp en spegel mot Europa. I en intervju säger han:
”Jag intresserar mig för positionen hos andra i samhället. De människor som säljer rosor till oss på kaféer, och varifrån de kommer. Om filmerna hjälper deras situation, så mycket bättre.”
Och även om han inte direkt är en politisk filmskapare, så går det inte att komma undan sin samtid:
”Spelar du in en film i dag så är det en politisk gest, vare sig du vill det eller inte. Regissörer måste vara medvetna om makten i vårt verktyg.”
Därför har Audiard också (hittills) motstått frestelsen att spela in film i Hollywood. Han vill skriva om den verklighet han känner. Men precis som Montesquieu själv verkar Audiard ändå fascineras av landet på andra sidan Atlanten.
Därifrån hämtas många av grundelementen i hans filmer: gangstrar, boxare, fängelser, osannolik kärlek, hänsynslösa mäklare – ja, till och med en del musik. Han tvekar heller inte att använda klyschor. Rust and bone kallar han rent av för ”melotrash”, melodramatiskt skräp.
Det han försöker säga, översatt från kulturfranska, är att hans filmer är inkluderande mot en bredare publik.
Men han gör samtidigt tydliga anspråk på att vara en auteur, en konstnärlig filmskapare. Inte bara för att han bär hatt och röker pipa. Utan för att han lägger till något eget, eller åtminstone europeiskt: en blick för de utsatta, en icke-romantisk syn på våld, realistiskt kameraarbete, och artistiska grepp som plötsliga musikaliska infall eller hallucinogen slowmotion.
Just kombinationen av materialitet och dröm känns typisk för Audiard. Han vet att drömmar inte bara kan sväva fritt, de måste göras på stoft, på faktiska partiklar. Han tittar inte mot himlen efter mirakel, utan mot skräpet och smutsen i Frankrikes undre värld. Han söker efter anden i det kroppsliga, och efter helgonen bland de utstötta.
Detta ger hans filmer en närmast religiös aspekt. Inte minst i En profet, där mannen som Malik dödat finns kvar som en magisk drömfigur, som pratar med honom i cellen med skärsåret kvar i halsen.
Förankringen i det fysiska är särskilt tydlig i titeln Rust and bone, som anspelar på smaken i munnen vid ett knytnävsslag. Eller är det kanske smaken i munnen efter en Jacques Audiard-film.
