Det mesta i min garderob är inhandlat i Facebookgruppen “Labels We Love” där privatpersoner säljer begagnade kläder från ett gäng exklusivare märken med fokus på skandinaviskt mode. När jag gick med i gruppen för några år sedan kändes det som att jag knäckt en kod. Plötsligt hade jag råd att gå runt i förra säsongens Gannikollektion och dessutom göra det med gott samvete. Facebookgruppen har vuxit anmärkningsvärt sedan mitt inträde och har idag över 45 000 medlemmar och snittar 64 inlägg med säljtrådar om dagen. Dessa inlägg kan i sin tur innehålla allt från ett enstaka plagg till absurda mängder klänningar med prislapparna kvar, kappor som beskrivs som oanvända och skor utan minsta tecken på slitage.
Gruppens ökade popularitet är i linje med en pågående trend på global nivå. Marknaden för second handprodukter växer som aldrig förr och det ploppar upp app efter app med smidiga sätt att göra dig av med all skit i din garderob. Precis i enlighet med Adam Smiths osynliga hand samspelar utbudet också med efterfrågan och antalet köpare på hemsidor som Sellpy, Blocket och Tradera fortsätter öka.
Begagnade kläder har alltså reformerats från att vara något förknippat med fattiga kufar på Röda Korsets Kupan i Gnesta till att idag ha blivit något trendigt som till och med vår kändiselit sysslar med. Den som vill kan beställa Bianca Ingrossos sport-bhar och Oscar Zias oxfordskor på Sellpy och flera stora influencers gör regelbundet samarbeten med appar för second hand-shopping som Tise och Plick.
Trots denna fullständiga förvandling är den allmänna idén om andrahandsmarknaden oförändrad: den som handlar second hand gör något gott, både etiskt och ur ett miljöperspektiv. Och till viss del stämmer det. Klädernas medellivslängd ökar markant även om de eventuellt finns en kortare period hos varje enskild person och flera av dagens second hand-butiker låter stor del av sin vinst gå till olika typer av hjälporganisationer.
Men när intäkterna från begagnade kläder i allt lägre grad går till Stadsmissionen och i allt högre grad går till vinstdrivande företag som Bianca Ingrosso AB bör vi fråga oss hur hållbar den begagnade konsumtionen egentligen är.
Jag ser flera problem. På ett individuellt plan blir det enklare att bara köpa något utan att tänka igenom det när möjligheten att sälja vidare endast är en Traderaannons bort. Detta är tydligt i Labels We Love-gruppen, där inlägg efter inlägg rubriceras med lösaktiga meningar som “Jag gick loss på sommarrean och behöver rensa ut min garderob” eller “Hjälp mig ha råd med en ny Acne-väska”. Det rör sig inte om en “slit-och slängkultur” men en “slit-och säljkultur” som bygger på samma premiss: hjärndöd konsumtion och snabba kickar.
Strukturellt blir problemet ännu mer uppenbart. Företaget Sellpy, som är startat av tre käcka killar som ser ut att brinna för allt utom miljön, har fått tung kritik från sina anställda. De har inga kollektivavtal och betydligt lägre ingångslöner än de som fackförbundet Handels rekommenderar. En anonym medarbetare intervjuad i Expressen beskriver arbetsplatsen som “ett rullande band av människor”.
Uttrycket “Follow the money” brukar användas när vi talar om korruption men kanske är det även applicerbart på second hand-industrin. I en skriftlig kommentar uppger Gustav Wessman, kommersiell chef för Sellpy, att majoriteten av företaget ägs av H&M-gruppen. Dessutom kommer det fram att en viss del av produkterna du kan köpa på Sellpy aldrig ägts av privatpersoner utan säljs direkt från företag. Det kan handla om skor som inte längre går att sälja i nyskick på grund av en sliten skokartong eller en smutsig sula.
När Wessman beskriver samarbetet med H&M säger han att Sellpys affärsmodell ligger perfekt i linje med H&M-gruppens vision om att bli helt cirkulära. Jag skulle snarare beskriva det som att samarbetet ligger perfekt i linje med H&M-gruppens vision om aggressiv greenwashing. Men oavsett motiv är resultatet detsamma – en värld som blir allt mer svårnavigerad för konsumenter som strävar efter att handla på ett sätt som är klimatmässigt hållbart.
Tillbaka i garderoben. Jag funderar på hur många Acne-väskor och renoverade kök mina second hand-klänningar har sponsrat. Och hur många Acne-väskor och renoverade kök de skulle kunna sponsra om jag säljer de vidare. Den cirkulära affärsmodellen är sluten.
