Skådespelaren Tobias Aspelin: ”Jag var tio år när läraren tog på mig”

– Jag blev helt skakig och ringde mamma och frågade vad som egentligen hade hänt. Hennes svar var att ”om du hade varit utsatt för övergrepp så tror jag du skulle veta om det”, berättar han när vi ses på ett café i Stockholms utkant, en dryg vecka efter att han publicerat ett uppmärksammat Facebook-inlägg om barn­domens mörka erfarenhet i en framgångsrik barnteatergrupp i Stockholm. 

Men vad är då ett övergrepp? Det är väl ändå en våldtäkt – eller? Det Tobias hade varit med om hamnade i nån slags gråzon som han fortfarande, i vuxen ålder, först inte kunde prata om. Inte ens då, när hans mamma lyssnade.

 Det var just den känslan han ville jaga ut ur teaterskuggorna, genom att i förra veckan publi­cera Facebook-inlägget publikt. 

”Varför reagerade ingen i tid?” frågade han sig där, ­apropå ”G – som i gärningsman”, den bok som avslöjar filmregissören Staffan Hildebrand som pedofil, och som på senare tid har genererat i en het debatt som Tobias beskriver som ett slags hyckleri. För precis som i fallet med många andra avslöjanden i media under metoo, säger han, var det heller knappast någon nyhet i åttio­talets kulturkretsar att Hildebrand gillade unga killar.

Responsen blev enorm. Hittills har flera hundra kommentarer strömmat in och snart blev Tobias inbjuden att uttala sig i i både tv och Aftonbladet, alla ville de ta del av Tobias berättelse. Uppenbarligen var intresset nu stort för att höra pojkarnas och de unga männens historia. 

– Var detta deras motsvarighet till metoo?, frågar sig Tobias Aspelin.

”Jag skämdes”

Men 2017, när han första gången hörde talas om metoo via Facebook, var det svårt att hitta rätt forum för berättelsen.

– Det kom en förfrågan som jag tolkade gällde alla som varit utsatta för sexuella trakasserier och skrev därför på i den där ­Facebook-tråden men fick en artig tillrättavisning av en kollega som sa: ”inget illa menat, men jag tror det här främst handlar om kvinnor”. Då skämdes jag och tänkte att jag ska inte ta över det här rummet också, säger han och fortsätter:

– Jag får känslan av att jag som man inte får identifiera mig med rollen som offer, eftersom jag är just man, och det ställer till det en del. Jag har ju varit utsatt som barn, och det har lett till svårigheter att sätta gränser som gjort att jag blivit utsatt igen, av både äldre män och kvinnor. Därför har jag så svårt att se att kvinnor faktiskt skulle kunna se mig som en potentiell förövare när jag ser mig själv som den som mest blivit drabbad.

Schysst kille

Första gången Tobias Aspelin berättade om teaterläraren vågade han inte göra det ur sitt eget perspektiv. I april 2017 sändes hans radiodokumentär i Sveriges Radio ”Teaterläraren och favoritpojkarna” , baserad på intervjuer med andra som var med i den framgångsrika barnteatergruppen, den trygga plats för gemenskap som blev något av ett andra hem för framför allt sökande unga pojkar, men där det bakom kulisserna alltså pågick oegentligheter. 

Det visade sig här att flera vuxna hade tigit om vad barnen i teatergruppen hade hintat om. Och även om ett par föräldrar till och med frågade ut teaterläraren nöjde de sig med hans bortförklaringar om det som inträffat.

När Tobias Aspelin sedan fick en förfrågan om att spela en sexistisk teaterman på Örebro teater hösten 2020  trodde han först att de skämtade.

Pjäsen i fråga var den burleska metoo-skrönan ”Stackars Birger”, baserad på Martina Montelius roman om en sufflös hämnd på en sexuellt trakasserade kulturman, en teaterregissör. Birger spelades av Tobias Aspelin och jag frågade då om han själv hade träffat på några Birger i sitt liv. 

– Ja, absolut, Och även Birger som man inte tror är Birger, där det inte syns utanpå, utan ganska vanliga, schyssta killar som inte figurerar i skvallerpressen, sa han då.

Just en sån där vanlig schysst kille var alltså ”Teaterläraren”. Han var till och med schysstare än de flesta. Han var mjuk, snäll, lyssnande och var allt annat än hotfull. Ändå blev han en förövare, precis som Hildebrand, tillägger Tobias under vårt samtal, samtidigt som glättig julmusik om ”Santa Claus is comin to Town” strömmar ut ur högtalarna ovanför oss.

Kände du även till ryktena om Staffan Hildebrand?

– Ja, det är klart. Och alla säg­er att någon skulle ha gjort något. Men den där någon, det är ju vi. Det är du och jag och alla som har sett honom med unga killar. Alla de runt omkring är de som ser, förstår och känner med magen, men inte agerar. 

– När det sedan rör sig om komplexa gråzoner, de som innebär att agera är att komma med grova anklagelser, är det ändå det som krävs om man ska bryta det här mönstren som även min lärare hade. 

 ”Som en ständig förbannelse håller jag hans minne levande i mig genom mitt yrkesval som skådespelare. Varje gång jag spelar och tar emot publikens applåder är det både hans stolta bekräftelse jag känner, men också den djupa skammen av priset jag fått betala”, skriver du i ditt Facebook-inlägg om teaterlärar­en. Vad hände egentligen där i lägenheten där du ibland sov över hos honom på 70-talet?

– Teaterläraren sexuali­serade allt på ett sätt så att man inte ens märkte det själv – och som normaliserade beteendet. Det var som att han berättade sagor, som om man var med i en erotisk novell – samtidigt som han tog på en så man blev upphetsad. Därför såg man inte hans del i det. Det var jätteskicklig, men skammen var ju att man själv blev sexuellt upphetsad. 

Det skulle dröja tolv år, men till slut dömdes teaterläraren för sexuellt umgänge med barn, trots att en av de äldre teater­eleverna först ville tysta ned händelsen och därför mot­arbetade polisutredningen, och trots att han själv inte hade blivit utsatt för teaterläraren.

Under tiden som utredningen pågick kunde teaterläraren jobba vidare med barn på ett annat fritidshem, vittnar en kvinnlig medarbetare om i Tobias Aspelins radio­dokumentär.

 Känner du att den här upplev­elsen fortfarande påverkar dig?

 – Inte dagligen, men det är klar att det har påverkat min egen sexualitet. Han plockade ju våra första sexuella upplevelse  och gjorde dem till sina. Och det är ju ett övergrepp, även om han inte våldtog någon av oss. Sedan har vi ju sveket. Han blev som en extrapappa för mig och flera andra. Några kallade honom till och med för pappa.