Varför är nya (Hollywood)-filmer så dåliga? Den frågan ställde sig nyligen den nordamerikanska filmaren Jake Ures i en essä publicerad i tidningen Jacobin. Frågans förutsättning, att filmutbudet blivit sämre, är måhända inte allmänt accepterad. Om man jämför Hollywoodpremiärer under ett typiskt år från 10-talet och framåt med biografernas utbud 2–3 årtionden tidigare, är det dock slående hur mycket det förändrats, och att det har varit svårt att förstå förändringens omfattning medan den pågått.
1991 var de största filmerna i USA (globala siffror är svårare att få fram och jämföra) actionklassikern ”Terminator 2”, äventyrsfilmen ”Robin Hood: Prince of Thieves”, och den första ”Ensam Hemma”-filmen som är en komedi.
Längre ner på Topp 10-listan hittar man en annan definitiv klassiker; ”När lammen tystnar”, liksom ”Dansar med vargar” – på gott och ont ett av regissören och huvudrollsinnehavaren Kevin Costner mycket personligt präglat verk.
2021:s topplista ser radikalt annorlunda ut. Inte mindre än de fyra högsta placeringarna hör till samma snäva genre, en genre som knappt existerade för 30 år sedan: superhjältefilmer (”Spider-Man”, tidigare ganska okända Marvelfiguren ”Shang-Chi”, ”Venom” och ”Black Widow”). Åtta av tio filmer utgår antingen från Marvels seriefigurer eller är titlar i sedan länge etablerade franchise: James Bond, Ghostbusters och Fast & Furious. ”A Quiet Place part 2” som nummer åtta är en uppföljare till en tidigare succé, medan vi först på sista topplisteplatsen hittar en ny originalhistoria, ”Free Guy”.
Hela filmgenrer har försvunnit
Filmvetaren och professorn Alisa Perren vid University of Texas i Austin har skildrat båda epokerna: indiefilmernas guldålder under 1990-talet, i boken ”Indie.inc” (2012) och superhjältarnas spektakulära övertagande av filmvärlden i boken ”The American Comic Book Industry and Hollwood” (2021).
– Idag hittar du på biograferna familjevänliga kassasuccéer med miljardbudgetar samt skräckfilmer, som är väldigt billiga att producera. Men hela mellannivån har i stort sett försvunnit, och med den hela genrer – komedi, thriller, deckare, säger hon.
Regissören Martin Scorcese skrev för några år sedan i New York Times att ”film i egentlig mening” är på väg att försvinna och helt ersättas av ”global audiovisuell underhållning”.
Hans krönika fick kritik för snobbism, men han höll fast vid sin åsikt: biografutbudet ”har blivit som nöjesfältsattraktioner”, skriver han, och saknar ”uppenbarelser, mysterier eller genuin känslomässig fara”. Filmen som konstart har under hela sin existens präglats av en motsättning – den är produkten av en konstnärlig vision och samtidigt är det en av de konstformer som kräver medverkan av flest människor och den största satsningen av pengar, vilket oftast betyder att kommersiella intressen måste vara djupt inblandade från första början i produktionen av verken.
Ett utdöende släkte
I filmens globala huvudstad, Hollywood, har balansen mellan filmskaparnas konstnärliga vision och filmbolagens makt gått i vågor. Det sena 1960- och tidiga 70-talet såg en generation av självständiga regissörer som fick ganska fria händer av filmstudiorna eftersom de tycktes vara de enda som i den nya tidsandan förstod hur man skapade en succé.
Bland dessa fanns till exempel Steven Spielberg, Martin Scorsese och Oliver Stone. Bakom dem stod, skriver Jake Ures i sin essä, filmbolagsmän vars främsta kvalifikationer fortfarande var att de ansågs ha en intuitiv näsa för vilka filmer som skulle slå.
Under 1980- och 90-talet kom framväxten av den mer formulaiska kioskvältaren, liksom ändlösa serier av uppföljare. Men på 90-talet kunde fortfarande, som skildras i Alisa Perrens bok ”Indie.inc”, oberoende, starkt personliga verk bli succéer: ”Wild at Heart”, ”Pulp Fiction”, ”The Crying Game” med flera.
– De oberoende filmernas storhetstid tog slut. Det blev allt dyrare att göra filmer. Finansieringen torkade ut. Ofta blev de verkligt lönsamma först genom DVD-försäljning, en marknad som inte existerar längre, säger Alisa Perren.
Mytomsipunna stjärnregissörer med en unik personlig stil har blivit ett utdöende släkte.
– Istället har vi snarare personer som JJ Abrams, som styr riktningen för en hel franchise. De har stor makt, men de omges inte av samma strålglans.
Inte ens Hollywoodstjärnorna är längre vad de har varit.
– Naturligtvis kommer nya skådespelare som blir kändisar, men idag är de oftast mer nischade mot en viss publik och mer av ett distinkt varumärke. Globala megastjärnor, som Tom Cruise eller Julia Roberts, kommer vi nog inte att se så många nya, säger hon.
Musklerna räcker inte
Jake Ures beskriver hur själva filmbolagens ekonomiska muskler inte längre räcker till för att finansiera nya filmprojekt. Istället har de i ökande grad blivit beroende av hedgefonder och andra investerare ur finansvärlden. De kräver förutsägbarhet och kriterier för att urskilja framtida succéer som inte hänger på intuitionen hos en enskild ”guru”.
En filmidé förväntas idag säljas till internationella investerare som ett ”paket”, med de viktigaste personerna redan knutna till den. För det ska den helst utgå från en redan känd värld och berättelse och vara så lik som möjligt andra redan framgångsrika filmer. Den ska också vara gångbar över hela världen och för en så bred demografi som möjligt, men särskilt yngre tonåringar och barnfamiljer, som utgör den stora majoriteten biobesökare idag.
– Beprövade varumärken som återanvänds gång på gång blir en allt större del av utbudet. Man spelar på nostalgi hellre än att säga något relevant om vår tid, säger Paris Marx, upphovsman till podden Tech Won’t Save US och filmskribent i bland annat Jacobin.
Kattens förbannelse
Många Hollywoodfilmer har kritiserats för att vara ”formulaiska”, men sedan 2005 finns det faktiskt en bokstavlig formel för hur ett filmmanus ska vara uppbyggt; Blake Snyders bok ”Save the Cat!”.
Han identifierar 15 ”takter” som ”presentation av temat” och ”den mörkaste stunden”, som ska infalla vid ett förvånansvärt snävt avgränsat minutintervall. Och trots att bara två av Snyders manus faktiskt filmatiserades (”Stopp! Annars skjuter morsan skarpt” och ”Blank Check”) blev hans bok oerhört inflytelserik. En av tidningen Slates kulturskribenter konstaterade 2013 att den ena efter den andra av den sommarens filmer tycktes följa samma schema med exempelvis en falsk seger och ett ”allt är förlorat” ungefär en halvtimme från slutet, ofta på bekostnad av historiens inre logik.
Ken Myamoto, en annan manusförfattare, pekar på att en sådan kommersiell succé som första ”Rocky”, där den centrala historien inte börjar förrän halvvägs in, låg långt ifrån receptet – men det skulle knappast accepteras i den typen av film idag.
I Baz Luhrmans filmatisering av ”The Great Gatsby” – till synes ett relativt ”konstnärligt” projekt – skrevs historien om för att leverera de olika vändpunkterna i den ordning Save the Cat rekommenderar.
Andra har frågat sig om filmerna blivit mer formulaiska på grund av Snyders påverkan – eller om det snarare är så att hans recept blivit populärt på grund av en ökad efterfrågan på enkla formler som förmodas garantera kommersiell framgång.
Den yttersta superkraften
När ”blockbustern” (som det ofta kallas, det vi på svenska kan kalla kioskvältare eller kassasuccé) definitivt tog över, var det inte främst som testosteronstin Rambo-action eller tekno-thrillers efter böcker av Michael Crichton, som regerat biograferna under de närmast föregående årtiondena. Istället blev det överraskande en kategori som tidigare bara figurerat sporadiskt som storproduktioner: superhjältefilmer. Varför?
– Det var en perfekt storm av omständigheter. Många av de som växt upp med superhjälteserier har nu nått maktpositioner i filmbolagen. I en tid när underhållning blev sant global, är superhjältar universellt gångbara. De är visuella, dialogen är inte lika viktig och karaktärerna är begripliga för människor i de flesta kulturer. De tilltalar en ung publik men funkar också för hela familjen, säger Alissa Perren.
Är varumärken
Superhjältar är också tydliga varumärken. Redan från sin blygsamma början som dagstidnings-strippar, skapades de lätt igenkännliga med ett tydligt färgschema. Redan innan de blev filmstjärnor hade de sålt otaliga actionfigurer, maskeraddräkter och t-tröjor.
– En film idag är en del i en franchise, det är nöjesparker, leksaker, snabbmat. Det var därför Disney köpte ”Star Wars”. Filmer planeras allt mer redan från början med merchandise i åtanke, till exempel att karaktärernas dräkter ändras mellan varje del i en serie, för att det ska gå att sälja nya leksaker varje gång, säger Paris Marx.
I slutändan har superhjältar ur lönsamhetssynpunkt ett par avgörande fördelar: figurerna är en klart definierad intellektuell egendom som går att kontrollera och exploatera, de kan återanvändas nära nog obegränsat antal gånger och de bildar ett gemensamt universum under företagets kontroll som också kan användas för att presentera och etablera tidigare mer okända karaktärer.
– Manusförfattare och regissörer som jobbar med Marvel Universe har rätt lite kreativ frihet, de måste följa de riktlinjer som de ansvariga för hela franchisen har satt upp, konstaterar Paris Marx.
Vart leder strömmen?
Medan bioutbudet blev allt mer strömlinjeformat dök det upp betydligt större mångfald i andra former av rörlig bild. 00-talet blev tv-seriernas guldålder med nyskapande, populära och kritiskt hyllade produktioner som ”The Wire”, ”Breaking Bad” och ”Game of Thrones”.
– Det var det stora genombrottet för betal-tv och kanalernas idé då var att erbjuda tittarna premiumkvalitet som kunde motivera den extra utgiften, säger Alisa Perren.
Ganska snart tog dock en annan aktör, med ett distributionssätt radikalt annorlunda något tidigare, över den rollen: strömmningskanalerna. De allra första åren i stort sett synonymt med Netflix, men numera en bransch med hård konkurrens efter att aktörer som Amazon Prime, Disney+ och Hulu följt efter.
Netflix-original som den kryptiska sci-fiskräckisen ”Annihiliation”, lättsmälta men genompolitiska ”Don’t Look Up”, hyllade tecknade serien ”Arcane”, vimsiga men men stilmässigt originella ”Umbrella Academy” eller systrarna Wachowskis starkt personliga ”Sense8” verkar indikera en mer öppen och kreativ miljö än Hollywood.
Netflix har också lyft innehåll från andra delar av världen än USA till globala fenomen på ett sätt som sällan setts tidigare, med sydkoreanska ”Squid Game” som främsta exempel.
Strömmat innehåll måste inte ”slå” under en kort tid med hjälp av massiv marknadsföring, utan kan hitta sin publik gradvis under månader och år. Material som en mindre grupp personer känner passionerat för kan fortfarande vara lönsamt, om det är avgörande för att gruppen ska behålla sina abonnemang.
Inte så ambitiöst
Paris Marx är ändå ganska pessimistisk till strömning som en garanti för varierat innehåll, kvalitet och konstnärlig frihet.
– Netflix satsar inte på minsta gemensamma nämnare, utan på innehåll nischat till olika grupper. Samtidigt är mycket av det de själva producerar inte speciellt ambitiöst – de har ett mindre antal påkostade högkvalitets-serier som är gjorda för att bli omtalade och omskrivna, och sedan en stor mängd utfyllnad som bara är till för att det alltid ska finnas nytt material att visa upp i dina rekommendationer.
Han menar också att Netflix och dess konkurrenter kan komma att skapa ännu mer marknadsanpassat innehåll än tidigare.
– Netflix har tillgång till mer exakta data om tittarnas beteende än något film- eller tv-bolag någonsin haft tidigare. Det finns redan idag rapporter om att att de säger till manusförfattare ”om ni skriver så har vi data på att ni kommer att tappa tittare” och det är omöjligt att argumentera emot. Det riskerar förstås att leda till likartade och strömlinjeformade filmer och serier.
