Ska framtidens SvD vara blott en ”läsaraffär”?

”För att läsarna ska vara villiga att betala måste innehållet vara kvalitativt”, sade Svenska Dagbladets nytillträdda vd och chefredaktör Lisa Irenius när hon intervjuades i den egna tidningen och framhöll, att inte minst kulturartiklarna lockar läsare. Men SvD självt vill inte betala för dessa texter: nivåerna på grundarvoden till de frilansande kulturskribenterna har varit frysta i 20 år och är, har vi kunnat konstatera, de lägsta i branschen.

Sedan i våras har merparten av de aktiva bland SvD:s frilansande dans-, film-, konst-, litteratur- och musikkritiker fört en intern förhandling, som nyligen strandade. I fredags, den 8 december, ”firade” vi därför detta jubileum offentligt utanför Schibstedhuset med tårta och brandgula varselvästar.

Våra grundläggande önskemål, som vi framfört direkt till ledningen, har varit modesta:

• Höjda och enhetliga grundarvoden för samtliga frilansande kulturskribenter i SvD som inte är lägre än arvodena på tillika Schibsted-ägda Aftonbladets kultursida – och som fortfarande lämnar utrymme för individuella förhandlingar för de skribenter som önskar det. (Den ”höjning” som Lisa Irenius nämner i Dagens Media är i praktiken ingen höjning och omfattar dessutom inte alla konstformers kritiker, varav somliga rentav har fått sänkta arvoden.)
• Årliga uppräkningar, så att vi i framtiden undviker en situation som dagens där SvD:s frilansande kulturskribenter tjänar sämre än i början av 2000-talet.
• Transparenta grundarvoden för olika textgenrer och -längder, eftersom det har framkommit att SvD:s kulturskribenter givits skilda besked om vad grundarvodena ligger på.
• Ett stabilt redaktörskap som ges mandat att utföra ett långsiktigt arbete.
• Ett ökat, mer levande utbyte tidning och frilansande skribenter emellan.

Ändå har man inte gått oss till mötes på en enda punkt.

Hur ska SvD och andra tidningar med trovärdighet kunna ställa kritiska frågor om denna utveckling när man själv har satt i system att underbetala sina frilansande medarbetare?

Lisa Irenius påstår, att de befintliga grundarvodena utgör ”ett värdigt golv”. Men om ledningen verkligen är av den uppfattningen, borde tidningens övriga löner avspegla det. I praktiken anser ju ingen att en månadslön på 11 000 före skatt är värdigt.

Så låga arvoden är inte bara ett problem för löntagarna; frågan har även en principiell och demokratisk dimension.

Kulturlivet går i dag igenom en kris som bland annat kommer till uttryck i att Sveriges största offentliga muséer saknar pengar till sin kärnverksamhet och att tillgången till skolbibliotek – som kulturcheferna i SvD och fem av de andra dagstidningarna i landet mycket riktigt påpekade i ett gemensamt upprop inför årets Bokmässa – har försämrats. Men hur ska SvD och andra tidningar med trovärdighet kunna ställa kritiska frågor om denna utveckling när man själv har satt i system att underbetala sina frilansande medarbetare?

Hur ska tidningen fortsätta att vara det ”intelligensblad” som Verner von Heidenstam tog initiativ till, och inte blott en ”läsaraffär” som i New Public Management-anda ”köper in tjänster”? Det är en fråga vi ser fram emot att dryfta i fortsatta förhandlingar under SvD:s nya ägare, den icke-vinstdrivande Stiftelsen Tinius.