Någon tar emot mig när jag trillar över mållinjen. En medalj runt min hals och någon som leder mig mot sjukstugan. Jag har precis kommit i mål efter 2,1 mil genom Sahara. Vi är ett tiotal svenskar som tillsammans med hundratals andra från hela världen åkt hit för att springa SaharaMarathons olika distanser och för att lära oss mer om Marockos ockupation av Västsahara. Smältande i den sahariska vintersolens gassande sken har jag pressat poetkroppen genom sanddynerna, fram mellan de västsahariska flyktinglägren i södra Algeriet.
Längs horisonten sand, under fötterna sand, sanden som letar sig in överallt, sanden man andas. Men vi är bara på besök, vi vet ingenting om sand. Det vet däremot familjerna som vi bor hos under veckan i flyktinglägret i Smara. 24-åriga Dakhna Ishag möter oss i den kalla ökennatten när vi anländer i bussar till lägret. Född och uppvuxen här drömmer hon om att en dag kunna flytta hem till Västsahara tillsammans med sin man Medatu och deras nio månaders bebis Fatma.
Sanden skaver kanske våra fötter, gnisslar mellan våra tänder och grusar våra ögon men vad det egentligen betyder att leva här handlar om någonting annat. Kanske väntan och kamp.
Sedan Marocko tog över landet 1975 lever hälften av Västsaharierna på flykt i öknen medan Marocko håller de som är kvar på ockuperad mark i ett järngrepp. Oppositionella förföljs och spärras in samtidigt som Marocko gör allt för att konflikten inte ska lösas. Senast härom veckan avvisades svenska Julia Finér från Emmaus som var på plats för att träffa västsahariska människorättskämpar. Trots att FN redan 1975 slog fast att västsaharierna har rätt till sitt eget land verkar konflikten stå still. Och medan åren går tömmer Marocko i strid med folkrätten den västsahariska jorden och vattnet på naturresurser, och solen fortsätter att steka över Dakhna och hennes familj i flyktinglägret.
Risken är att tålamodet tryter och det fredliga arbetet för frihet övergår i väpnad kamp. För vem lyssnar på den tålmodige? Polisarios fredliga kamp sedan vapenvilan 1981 skapar inga rubriker i vår del av världen. Men samtidigt, vi är bara på besök, vi vet ingenting om tålamod.
I snart fyra decennier har Sahara varit flyktingarnas högst tillfälliga hem. Trots att deras hemlands kust ligger där bortom sanddynerna har många här aldrig sett havet. Det hav där bland annat svenska båtar utflaggade till andra länder fortfarande trålar upp ockupationens rikedomar. Vattnen utanför det ockuperade Västsaharas kust är ett av världens få kvarvarande rika fiskevatten.
Och kring hemlandets naturresurser går banden mellan Sverige och ockupationen. En borrigg från Atlas Copco ser till att fosfaten från gruvorna kommer upp ur jorden och svenska pensionspengar investeras i företag som har ekonomiska intressen på ockuperad västsaharisk mark.
Under veckan i lägret möter vi en generation uppvuxen i flyktingläger. Väntandes, kämpandes för frihet medan FN:s katastrofransoner sakta lett till kronisk undernäring hos stora delar av befolkningen. Värst drabbade är som alltid barnen. Frukten i våra fruktdiskar tagna ur Dakhnas händer, sardinerna fiskade ur hemlandets hav bytta mot katastrofhjälp och proteinbrist för Dakhnas barn. Vecka efter vecka anländer hjälpsändningarna med vatten, men det här är Sahara, ingenting växer här. Eller med årets SaharaMarathon-slogan ”Träd kan inte växa i öknen, men människor blomstrar”. För vill man ha en lektion i hopp och mänsklig värme ska man ta sig till de västsahariska flyktinglägren. För vilka är vi att tycka att situationen känns hopplös när Västsaharierna själva fortsätter kämpa så outtröttligt?
Kanske fyller vår fysiska närvaro den viktigaste funktionen – det är ett sätt att berätta för Dakhna och de andra i lägret att de inte är bortglömda. Med oss svenska solidaritetslöpare bär vi hoppet om att regeringen ska verkställa riksdagens beslut från 2012 om att erkänna Västsahara och på så vis sätta press på Marocko.
Häri ligger allas vårt uppdrag – att genom flygblad, löparskor, artiklar och diskussioner göra det omöjligt för Margot Wallström att låta bli.
På flyget tillbaka till Europa igen drömmer jag om Dakhna. I drömmen har hon Fatma på armen, hon drar sin stora melfa-sjal över henne i ett försök att skydda henne från solen och sanden. Hon står och ropar någonting men hennes röst når inte fram, orden blåser bort i sandstormen och jag kan inte röra mig för att gå
och möta henne. Jag vaknar med
det där tysta ekot inuti när planet landar.
Men samtidigt, när vi som bara var på besök lämnat lägret har även de som enbart kom för ökenloppet också förvandlats till ambassadörer för västsahariernas kamp. Med träningsvärken och värmen från folket i lägret helt färskt i minnet är det svårt att tro annat än att Dakhnas och det västsahariska folket röst kommer att nå resten av världen. Och när det sker och Västsahara är fritt ska SaharaMarathon springas ända ut till kusten.
Tills dess fortsätter kampen.
I löparspåren, öknen och i Sverige.
