Då är jag inte ens en av de riktiga hypokondrikerna. Visst, jag har väl tillbringat en och annan förmiddag hos hudläkare för att jag varit övertygad om att ett obskyrt litet märke på nyckelbenet utvecklats till hudcancer. Men det kunde vara värre.  

Som för författaren Marcel Proust, som på grund av sin ljus- och ljudkänslighet tillbringade 15 år inlåst i sin korktapetserade Paris­våning där han även utvecklade, eller åtminstone inbillade sig att han utvecklade, en allergi mot själva korken. Eller som för poddaren Julia Lyskova, som i en intervju med DN förra året berättade att hon under en period tillbringade varje dag i receptionen på Danderyds sjukhus.

Geniernas sjukdom

Det märkliga med hypokondri är att tillståndet är så lösgjort från hur vi mår rent fysiskt. Enligt essän ”Vår främmande kropp” av Thomas Wedérus (Dagens Arena, 2021) har förekomsten av hypokondri ökat stadigt de tre senaste decennierna trots att medellivslängden under samma period bara blivit högre och sjukvården allt mer avancerad. En paradox som ingen hittills hittat en heltäckande förklaring till, men som till stor del även speglar hur hypokondrin sett ut historiskt.  

Under 1700-talet var sjukdomen förknippad med framgång, vällevnad och överflöd. Eller, som Karin Johanisson beskriver det i sin bok ”Kroppens tunna skal” från 2013: “Hypokondrin var alltså en utvaldhetssjukdom. Den hörde ihop med sårbarhet, men också med ­kreativitet och genialitet”. Även då var det alltså den fysiskt friskaste delen av samhället som till störst del drabbades av hypokondri. 

Men det var inte vilka 1700-talsgenier som helst som led av hypokondri. Det var även i princip undantagslöst män då kvinnor med liknande symptom istället tilldelades rollen som hysterikor. Att flera av historiens största manliga kreatörer som August Strindberg, Thomas Mann och Andy Warhol alla sägs ha varit hypokondriker känns alltså inte det minsta slumpartat. 

Hypokondrisk kultur

Diagnosen är inte bara något som konstnärer lidit av utan även något som återkommande skildrats i kulturen. Ett klassiskt exempel är Woody Allens filmer där hypokondrin är ett stående tema. Som i ”Hannah och hennes systrar” från 1986 där huvudrollen, spelad av Allen själv, är övertygad om att han fått en hjärntumör när han plötsligt hör lite sämre på ena örat och är så pass oroad över sin hälsa att ordet cancer inte ens får nämnas när han är i närheten. Eller i ”Whatever works” från 2009 som skildrar en neurotisk äldre man spelad av Larry David som sjunger Happy birthday-­sången varje gång han tvättar händerna för att få bort alla bakterier (långt innan covid19). 

Genom åren har hypokondrin blivit allt mer demokratisk eftersom den nu även drabbar kvinnor. Susanna Österman doktorerar vid Karolinska institutet och studerar effekterna av internetbaserad KBT för hypokondri, eller hälsoångest som hon föredrar att kalla det. 

– Ordet hypokondri kan bland en del vara förknippat med ett stigma och hälsoångest speglar bättre hur vi ser på tillståndet idag – som just ett av många ångestsyndrom. 

Bland de patienter som deltar i den ­behandling Österman driver är majoriteten kvinnor.  

River fram rodnad

Att det inte längre är män som dominerar diagnosen speglas också i skönlitteraturen. Två av de svenska romandebuterna från 2021 handlar om just kvinnliga hypokondriker. Dels Amanda Romares bok ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig”, där protagonisten berättar att: “Ända sen jag var tonåring har jag haft hypokondri. Främst leverfläcksskräck (...) Sen blev det generell cancerskräck. Diabetes. MS. ALS”. 

Även i Happy Jankells roman ”Livlina” får vi följa en svår hypokondrikers tvångstankar och eskalerande beteende. Huvudkaraktären Liv har en färdigpackad väska stående i hallen med allt hon kan behöva för ett besök på akuten, hon har stenkoll på de närliggande sjukhusens telefontider och undviker att åka tunnelbana “för vad händer om tåget får signalstopp i mitten av en tunnel, och man just då drabbas av en hjärtinfarkt?”. Liv är även stammis hos den fiktiva nätdoktortjänsten Care Call och ringer dem dagligen med luddiga eller till och med påhittade sjukdomstecken. Hon förstärker en rodnad på bröstet genom att riva sig och fyller munnen med röd, utgången karamellfärg, allt för att ha en anledning till ett Care Call-samtal och där med få läkarnas bekräftelse på att hon är frisk. När det inte hjälper går hon över till att göra just det som är strängt förbjudet bland mina vänner: googla symptom.

Googla sig sjuk

Att internet tillgängliggjort information som vi tidigare behövde besöka bibliotek eller ­läkare för att ta reda på är i grunden något positivt. Det som blir problematiskt är när sökningarna leder till inbillning och irrationell rädsla. Som det gjort för mig, för huvudkaraktären i Livlina och för så pass många andra att det myntats en term för det - cyberchondria. Hypokondrin i den digitala tidsåldern som kännetecknas av just tvångsmässigt och överdrivet informationssökande efter sjukdomssymptom online. 

Men exakt hur utbrett problemet är idag är enligt Österman väldigt svårt att mäta. 

– Mörkertalet är troligtvis stort. Majoriteten av dem som lider av hälsoångest befinner sig antagligen inte inom psykiatrin. 

Paradoxen kring varför hypokondrin inte minskat trots att vi blir allt friskare är något sociologen och författaren Roland Paulsen kikat närmare på i sin bok “Tänk om” från 2020. Paulsen har flera förklaringsmodeller till varför oron och välståndet i världen verkar öka parallellt. En av dessa utgår från en artikel skriven av Jean-Paul Sartre 1944, precis efter att Paris befriats från tyskarna. Sartres artikel börjar med följande påstående: “Aldrig var vi friare än under den tyska ockupationen”. 

Yttre hot ger inre frid

Det finns något magstarkt, kontroversiellt och fullständigt logiskt i Sartres resonemang. Paulsen tolkar det som att “ockupationen var den yttre nödvändighet som tillät fokus på görandets praktikaliteter - på hur snarare än varför”. Tydliga normer, ramar och det reella hotet utifrån gjorde att människor, enligt ­Sartre, blev mindre ältande och självmedvetna. 

Karin Johanisson är i sin bok inne på något liknande. Enligt henne ökade hypokondrin under det sena 1700-talets politiska förändringar eftersom: “Att hitta en fixeringspunkt i den egna kroppen när världen glider undan har varit (och är) ett allmängiltigt fenomen”. 

Frågan som återstår är hur vi blir befriade från vår kroppsliga självmedvetenhet och oro utan en tysk ockupation. Enligt Österman är ett viktigt steg på vägen att vi uppmärksammar och normaliserar hälsoångesten. Personligen tror jag också på taktiken jag själv försöker följa: att inte googla.