Under ett par år i början på sjuttiotalet skapade han ett par album med några trallvänliga folkrockdängor. Många i hans generation gjorde samma sak betydligt bättre och det bestående intrycket är väl mest att Rodriguez och hans kumpaner inte kan ha tillbringat särskilt mycket tid i studion.
Men två låtar skulle lämna bestående spår i popkulturen: ”I wonder” och ”Sugar man”.
Den som gjorde dem odödliga var Malik Bendjelloul, en 30-årig svensk filmare som fascinerats så djupt av sångarens livsöde att han 2012 gjorde en långfilmsdokumentär om Rodriguez märkliga, men korta karriär. Filmen blev en osannolik framgång och belönades 2013 med en Oscarsstatyett.
Ett år senare tog Malik Bendjelloul sitt eget liv, vilket familjen valde att berätta öppet om.
”Searching for Sugarman” handlar om hur Rodriguez musik glömts bort av hela världen förutom hans allra mest lojala fans i Sydafrika, där han utan sin vetskap blir en ikon för medborgarrättsrörelsen. Rodriguez dyrkas, men hans fans är övertygade om att han tagit livet av sig för länge sedan. De har ingen aning om att han egentligen lever ett tillbakadraget liv i Detroit…
Filmen lanserade honom som ett bortglömt geni. En Bob Dylan för de som var förtryckta på riktigt. Och världen älskar som bekant bortglömda genier som får sin revansch. De som gömt sina dikter i byrålådan till efter sin död.
Självklart skulle det visa sig att berättelsen inte var helt sann. Rodriguez hade egentligen aldrig slutat spela musik, han hade till och med genomfört några internationella turnéer under sina år som bortglömd.
Men filmen hade inga problem att slå an i den tid då musik allt mer började handla om listplaceringar och antal strömningar. Rodriguez återuppståndelse inträffade samtidigt som Sverige slutade vara en välfärdsstat och istället blev en digital plattform för nya varumärken som Avicii, Swedish house mafia och inte minst Spotify – en plats där där all världens musik äntligen fanns tillgänglig. Även den mest bortglömda och obskyra.
Till och med Rodriguez.
En del av filmens framgångar handlar om den tidsandan.
En ganska liten del handlar om Rodriguez egen musik, som hur man än vrider och vänder på det är svår att kalla unik – förutom att basgångarna är rätt enerverande.
Resten handlar om den helt hämningslösa visuella kraft som Malik Bendjelloul besatt. Filmen var så rik på visuella detaljer och minutiöst genomförda animationer att det var svårt att värja sig.
Jag träffade själv Malik Bendjelloul på en fest en gång i slutet på 00-talet.
Han hade förälskat sig i mitt band och ville göra en video. Medan vi fumlade med våra plastglas försökte den stilige och snabbpratande unge mannen skissa hur den skulle se ut. Jag önskar att jag kunde minnas någon av hans komplexa idéer, men det enda som stannade kvar var hans enorma energi och hur gränslösa hans visioner var.
Några pengar gick så klart inte att uppbåda för att förverkliga hans videodrömmar just då.
Men i ”Searching for Sugarman” fick Malik Bendjelloul möjligheten att skapa en mästerlig bildberättelse om musikens ostoppliga kraft. En hyllning till hur kreativitet kan förändra världen långt bortom upphovsmännens egna drömmar om revansch och byrålådor.
När nyheten nu kommer att Sixto Rodriguez somnat in vid mogna 81 års ålder, är det inte saknaden av honom som plågar en. Han fick inte bara en utan flera möjligheter att övertyga världen om varför den behövde hans musik.
Det är saknaden av Malik Bendjelloul som gör ont.
Geniet som bara fick en chans.
