Då och då kommer det filmer som tävlar om att vara hårdast, tuffast, våldsammast och med mest övermänskliga, manliga hjälte. Senaste åren tycks stilen stortrenda med ”John Wick”-filmerna, The ”Northman” och annat.
Finska ”Sisu” försöker slå dem alla.
Här är hjälten inte bara den tysta, hårda typen. Han är helt jävla stum och som huggen ur granit. Finsk ultravåldstango som drar alla reglar i max är vad regissör Jalmari Helander bjuder på. Vanligtvis tröttnar jag snabbt på så schablonartade filmer, men ”Sisu” har ändå en viss charm.
Den kommer garanterat dela publiken i två läger – de som älskar den ”over the top”-artade stilistiken och … handlingen? Och de som hatar den. Handling är i sammanhanget ett snällt ord, för den är marginell. Den ensamma, hårdast-av-dem-alla-figuren har man sett hämnas, motvilligt, på sina plågoandar om och om igen.
I ”Sisu” kommer han i skepnaden av finsk, åldrad guldgrävare och veteran från Vinterkriget. Vi möter honom i bländande vackert, men rått och kargt, landskap. Finska Lappland i Andra världskrigets slutskede blir till en vilda västern möter Mad Max-värld. Inledningsvis bjuds långsamma, stilrena bilder över vyerna och vår tysta tuffing som ensam med sin hund och häst gräver efter guld. Huvudrollen Jorma Tommilas väderbitna ansikte och sargade kropp är som toner i samma ödsliga skala som landskapet redan spelar.
Det är vackert filmat och jag skulle gärna stanna längre i känslan som skulpteras fram.
Men guldgrävaren får jackpot i form av en rejäl åder och på väg hem med sitt storfynd springer han på kvarvarande nazister. Sen blir det högoktanig, uppfinningsrik nasseslakt i resten av filmen.
De tyska nazisterna talar av oklar anledning engelska med tysk brytning, och Finlands-Rambo pratar som nämnt inte alls – så fiffigt nog slipper den amerikanska publiken undertexter.
Finns det någon lärdom att dra alls från den här sagan så torde det vara att inga nazister i världen, beväpnade med hur mycket kulsprutor, pansarvagnar och annat de vill – kan rå på en bitter finsk man beväpnad med sisu. För att underbygga precis hur överjävlig och odödlig den här guldgrävaren är så berättar finska fångar i nassarnas våld om legender från Vinterkriget. Hur han ensam dödat hundratals ryssar och satt skräck i hela plutoner.
Übervåldet kommer i form av knivar genom huvuden, kroppsdelar som far i luften och flodvis med blod. Guldgrävaren karvar i, och sätter eld på sig själv, sliter av tyska strupar under vatten för att andas deras luft – tycks inte behöva andas alls när han blir hängd och kan kort och gott inte dö. Uppfinningsrikedomen i kroppsliga extravaganser är rätt imponerande, men till slut har allt dragits så långt att jag tröttnar en del ändå.
Fast där ”John Wick” eller ”The Northman” försöker fånga någon slags jordad verklighetskänsla mitt i allt superhjältande så håller sig ”Sisu” till att vara en fantasi och saga till en fond av verklig värld. Det är klokt.
