Sista säsongen i Flunsan för en äkta kulturgigant

– 1982 ville elevrådet på Lundbygymnasiet anordna en rockkonsert. Så vi på kommunen, jag var fritidskonsulent då, åkte ner och tittade på det här fantastiska stället som då bara låg i sin träda. Efter den första konserten så började vi med allsångskvällar, fast det kallades familjekvällar då, berättar Swicky på den där typen av klingande göteborgska som knappt finns kvar i yngre generationer.

Döpt efter en moppe

Sitt namn fick han från en moped han hade som ung grabb i Biskopsgården. Den bar logotypen ”Vicky” och någon roade sig med att skriva dit ett ”S” och sedan var smeknamnet fastslaget. I dag finns det ingen som kallar honom något annat.

– Jag har till och med Swicky i min mailadress på kommunen. Det är den enda med ett smeknamn, men det är ingen som vet vem som menas med Sven-Erik, skrattar han.

Varje tisdag, varje sommar, uppträder artister, stora som små, i ”Flunsan”. Swicky är fullproppad av anekdoter om allt från Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök, som gjorde sitt sista framträdande i parken, till Claes Malmberg och Tommy Körberg som är återkommande favoriter. Många har blivit goda vänner genom åren.

– Publikrekordet har fortfarande Ann-Louise Hansson, Lill-Babs och Siw Malmkvist. Då var det 8 000 i publiken och det gick inte att komma in i parken. Det var för åtta år sedan, när vi firade 25-årsjubileum. Sådant här finns egentligen inte längre. Det är nästan en kvarleva från 50-talet. Men jag träffar så mycket folk som inte har råd med konserter annars, så det är fint att vi får finnas kvar.

Budgeten mager

I alla år har Flunsan fått brottas med skral ekonomi och artisterna får sällan i närheten av sina vanliga gager. Men Swicky menar att han försökt kompensera det med service och omtanke.

– Det känns faktiskt vemodigt och lite tråkigt att lämna nu. Det blir som ett skötebarn och jag hade velat vara kvar till 35-årsjubileumet i alla fall. Men de har sagt att de vill ha kvar mig som någon form av expertkonsult. Jag kommer att ha svårt att hålla mig borta och vill ju verkligen att det här lever vidare och inte fallerar.

En rad gånger har Swicky blivit hedrad för sina kulturinsatser i Göteborgs stad. 2013 tilldelades han Göteborgs stads förtjänsttecken på Börsen, och det är inte utan viss stolthet han pratar om det.

– Det är enda dagen på dessa år som jag varit borta från jobbet. Efter att borgmästaren, eller ordföranden som man kallar det, Lena Malm, hade presenterat mig så stannade hon upp och sa ”hörde ni vad jag sa? 50 år i kommunen! Det kommer vi aldrig att få uppleva igen”, berättar Swicky och ler åt minnet.

Hoppas på sol

Innan den något motvilliga pensionen träder in så ska resten av sommarens konserter klaras av. Swicky skakar på huvudet åt vädret som varit hittills.

– Det är inte kul att köra utomhus när folk får sitta med höstjackor i juni. Vi flyttar in när det regnar för mycket. Men vi får hoppas att det blir bättre tiden som är kvar.