– Det finns en tendens i USA att tänka att ”70 är det nya 50”. På sätt och vis stämmer det, att människor från medel- och överklassen som har möjlighet att ta hand som sig, och som slipper utsättas för rasism varje dag, lever längre än förut, säger Siri Hustvedt, när vi videosamtalar en dag i juli.
– Men att tro att du som 70-åring har lika mycket tid framför dig som en 50-åring är korkat. Vi har alla en begränsad tid på jorden och jag är väldigt medveten om det. Jag vill skriva det jag kan medan det finns tid.
Stannade i stan
Den energin lyser genom skärmen när hon i högt tempo kastar sig mellan att prata om ämnen som präglat hennes snart 30 år som romanförfattare, som konst, psykologi, filosofi och feminism. Bakom henne hemma i Brooklyn-villans ljusa arbetsrum skymtar, intill en välfylld bokhylla, den tavla föreställande en kvinna i röd klänning som pryder omslaget till hennes genombrottsroman ”Vad jag älskade” från 2003. Till skillnad från många andra välbeställda New York-bor har Siri Hustvedt och hennes man, författaren Paul Auster, inte lämnat stan under pandemin för sommarhus på tryggt avstånd från smitthärden, utan hållit sig kvar i Brooklyn.
– Folk med pengar har lämnat New York under pandemier sedan 1700-talet, och de fattiga är kvar och utsätts för risken att bli sjuka. Historien upprepar sig, säger Siri Hustvedt.
– En väldigt intressant aspekt av pandemin är hur vi människor alltid försöker förutspå framtiden genom att utgå från vad som hänt i de förflutna. Men pandemin skapar en väldigt märklig osäkerhet. Vi vet att den någon gång kommer ta slut, men inte hur den då kommer ha förändrat våra liv.
”Flytande men barnslig norska”
Hon är tacksam att hennes mor dog innan det nya coronaviruset nådde USA. Norskfödda Ester Vegan Hustvedt var inlagd på ett äldreboende den sista tiden, och om hon i stället legat för döden några månader senare hade Siri Hustvedt inte kunna besöka henne. Det är bland annat om sin mor som Siri Hustvedt ska prata om när hon, något otippat, är värd för Sommar i P1 den 15 augusti.
– Jag har faktiskt blivit tillfrågad tidigare, och insåg att jag inte kunde göra det på norska. Jag pratar flytande men barnslig norska.
När Sveriges Radio frågade henne igen, strax efter hennes mors död i oktober, visste hon direkt vad hon ville prata om.
– Många människor skriver om sina mödrar eftersom de har haft en svår relation till dem. Jag hade ett påfallande enkelt förhållande till min mor, säger Siri Hustvedt och skrattar till.
– Och jag tycker en sådan relation också är värd att berätta om. Jag kände också ett stort behov av att tala om moderskap i allmänhet. Det finns, i västerländska kulturer, ett betydligt större moraliserande kring mödraskap än faderskap. Ivern att klanka ner på ”dålig mor” är något som jag tycker är intressant.
Ifrågasätter vad minnet är
Siri Hustvedts böcker leker ofta med den självbiografiska genren. Så också hennes senaste roman ”Minnen av framtiden”, som kom ut på svenska förra våren. En äldre författare med initialerna S.H., med en åldrande mor som tynar bort på ett vårdhem, minns hur hon kom till New York från Minnesotas glesbygd i slutet av 1970-talet. De biografiska detaljerna, som den unga huvudpersonens adress på 109:e gatan i New York, kommer från Siri Hustvedts förflutna, men historien sticker iväg åt helt andra håll. Ett sexuellt övergrepp. En parallell deckarhistoria.
– Memoarer tenderar ofta att vara väldigt fiktionaliserade, med detaljerade beskrivningar av rum, ansikten och kläder och långa dialoger som ingen normal människa har möjlighet att minnas. Det jag gör i romanen är att utforska ironin i idén om att människor kan sätta sig ner och skriva en memoar och minnas allt detta material trots att det är omöjligt. Det handlar om att ifrågasätta vad ett minne är, säger Siri Hustvedt.
– Vi vet från neurovetenskapen att våra medvetna minnen är föränderliga. Det finns inget ”originalminne” av en händelse i hjärnan. Varje gång du plockar fram ett minne är det föremål för förändring.
Intresset för psykologi, psykiatri och naturvetenskap har allt mer kommit att prägla Siri Hustvedts författarskap. Delvis på grund av eller tack vare hennes egna symtom. Hon har förklarat att hennes återkommande migränanfall sedan barndomen bidrog till att hon blev en läsande och skrivande person, eftersom hon drog sig undan och undvek mer intensiv stimulans. Strax innan hon fyllde 50 började hon skaka.
Med sig själv som fallstudie
Hon skulle hålla ett tal till minne av sin bortgångna norsk-amerikanska far, historikern Lloyd Hustvedt, när hon drabbades av en krampliknande sjukdom. Hon darrade okontrollerat, och symtomen återkom varje gång hon skulle tala offentligt. Ingen läkare kunde hitta någon diagnos, så hon började själv leta, med hjälp av egna studier i psykoanalys och medicinsk historia. Jakten mynnade ut i ”Den skakande kvinnan” från 2009, en självbiografisk medicinsk thriller där Siri Hustvedt använder sig själv som fallstudie.
– Inom medicinen kan du inte bara ta en patient från det blå och slänga ut dem i offentligheten. Men det här var mina egna symtom så om jag ville utsätta mig själv för detta så var det helt okej.
– Det var inte förrän jag nästan skrivit färdigt ”Den skakande kvinnan” som jag förstod att själva skrivandet av boken hade en terapeutisk effekt. Att berätta kan sätta en sjukdom i sitt sammanhang på ett sätt som är helande i sig självt, även om det inte botar.
Forskarvärlden har upptäckt Siri Hustvedts förmåga att koppla ihop den personliga sjukdomsberättelsen med aktuell forskning. Hon bjuds ofta in till psykiatri- och psykoterapikongresser och undervisar blivande läkare i ”narrativ psykiatri”, det vill säga att kunna ta in och använda människors livsberättelser i behandlingen.
Placeras ofta i Pauls skugga
Siri Hustvedt definierar sig som feminist sedan 14-årsåldern och har upplevt en skillnad i hur hon bemöts som kvinna i vetenskapens värld jämfört med i litteraturens, där hon ofta placerats i skuggan av sin man. I sin essä ”No competition” från 2017 ger hon några exempel: Den franska journalisten som i en intervju frågar om Paul Auster lärt henne vad hon kan om psykoanalys och neurovetenskap. Läsaren som skriver och undrar om hennes man skrivit passager i hennes bok ”Den lysande världen”.
– Så fort vetenskapsmän förstår att du kan vetenskap blir de mer välkomnande, säger Siri Hustvedt och skrattar.
– Som en kvinnlig författare blir du dubbelt feminiserad. Du är inte bara kvinna, du är också verksam inom ett kvinnligt fält, konsten. Det är lättare att döma ut och förminska kvinnors skrivande än mäns. På sätt och vis, eftersom litteratur tas på mindre allvar än vetenskap, är det ett större motstånd mot kvinnor inom litteraturen. Det finns mer att förlora, statusen är redan lägre.
Siri Hustvedt lutar sig fram, kisar lätt och citerar en seriestripp som hon satt upp bakom datorn.
– Den visar två män och en kvinna som är på ett konstgalleri och tittar på en piedestal med en skulptur av en penis. De utbrister, ”utomordentligt!”, ”viktigt!”, ”djupsinnigt!”. I nästa ruta betraktar samma tre personer en piedestal med en skulptur av en vagina. De ser förfärade ut och säger ”inte originell”, ”substanslös, ”obetydlig”. Någon skickade serien till mig, och jag tycker att det ligger mycket i den, säger Siri Hustvedt och skrattar igen.
Scensamtal med Knausgård
I ”No competition”, som finns i essäsamlingen ”A woman looking at men looking at women” (ännu inte översatt till svenska) reflekterar hon kring en intervju som hon gjorde på en scen i New York med Karl Ove Knausgård, den norska författaren bakom den självbiografiska boksviten ”Min kamp”. I dess fem böcker nämner Knausgård hundratals författare, varav bara en kvinnlig. Hur kommer det sig, undrade Siri Hustvedt, en stor beundrare av ”Min kamp”. ”Ingen konkurrens”, svarade Knausgård. Siri Hustvedt blev perplex, tiden rann ut och hon kom sig inte för att be om en förklaring. Det fick bli en essä i stället.
– Nu verkar det som att den stackars mannen har blivit förföljd av det där uttalandet, vilket verkligen inte var min avsikt. Jag tror inte att Knausgård menade att kvinnor inte kan skriva romaner eller att romaner av kvinnor är dåliga. Vad jag tror att han pratade om är något som är väldigt närvarande i vår kultur, nämligen att heterosexuella män finner sin självkänsla i andra mäns ögon, inte i kvinnors. Konkurrens med kvinnor ses som en slags icke-konkurrens.
Ögonbindeln (1992)
En ung kvinna från Mellanvästern flyttar till New York för att forska och lär känna en samling storstadsexcentriker.
Lily Dahls förtrollning (1996)
Nittonåriga Lily Dahl arbetar som servitris i en småstad i Minnesota men drömmer om en skådespelarkarriär.
Vad jag älskade (2003)
En roman om vänskap i New Yorks konstvärld som växlar karaktär till en skildring av psykopati.
Sorgesång (2008)
En psykiatriker från New York hittar efter sin fars död ett mystiskt brev. Han börjar gå igenom sin fars dagböcker för att förstå honom bättre. Bygger delvis på efterlämnade dagböcker från Siri Hustvedts egen far.
Sommaren utan män (2011)
Mia Fredricksens make lämnar henne för en tjugo år yngre kollega. Hon återvänder till sin hemstad för att hålla en poesikurs för tonåringar över sommaren.
Den lysande världen (2014)
Konstnären Harriet Burden är trött på att ignoreras av New Yorks konstvärld, och genomför ett experiment: hon ställer ut sin konst under tre påhittade manliga alias.
Den skakande kvinnan eller En historia om mina nerver (2010)
En självbiografisk medicinsk thriller där Siri Hustvedt försöker hitta en diagnos som förklarar den krampliknande sjukdom som drabbat henne.
Minnen av framtiden (2019)
En fiktiv memoar som leker med Siri Hustvedts förflutna i en dialog mellan ett yngre och äldre berättarjag.
