– Det är lustigt, jag har bott på två ställen, Mälaröarna och Kungsholmen, i hela mitt liv, säger den 36-årige konstnären, författaren och spelutvecklaren Simon Stålenhag, emellan raska steg.
När jag ringer Simon Stålenhag är han ute på promenad på Färingsö, där han bor med sin fru, sångerskan Josefin Peters. Inte långt ifrån huset han köpte för några år sedan tillbringade han sina första tio år, innan han flyttade in till Kungsholmen med sin mamma – i närheten av där han i dag även hyr en lägenhet. Pendlandet mellan stan och Mälaröarna har präglat Stålenhags liv – vilket har överförts till de ursvenska stads- och landsortsmiljöer som präglar hans konst.
Dessa har i sin tur gett ett nytt stilistiskt ramverk åt grafiker och illustratörer från hela världen. En sällsam, mullrande retrofuturism, med lika delar enslig vardag som monstruös teknik.
– Jag antar att jag har blivit något av en symbol för en ny rörelse inom concept art och science fiction-futurism, vilket jag inte är säker på om jag vill vara. Det är svårt att ta till sig alla på Twitter som skickar något de tycker påminner om mitt uttryck, bara för att det är en människa som står och tittar på något. Samtidigt känns det förstås väldigt roligt med den sortens utbyte.
Framtiden möter nostalgi
Kollar man på Simon Stålenhags Twitter, blir det dock snabbt tydligt att han nog ändå mest gillar det. Idéer, tekniker och egna inspirationskällor utbyts aktivt med drygt 141 000 följare, nästan på ett pedagogiskt sätt i vissa tweets. Det är ett fint inslag på en obehaglig plattform. Lite som Stålenhags konst, där trygghet konfronteras och vävs ihop med det gåtfullt fientliga. Där bekanta svenska folkhemsmiljöer muteras till hybridvärldar, där framtiden möter nostalgi.
Det är ett uttryck som genomsyrar Stålenhags första bok ”Ur varselklotet”, som adapterats till den hyllade amerikanska tv-serien ”Tales from the loop”, som kom i våras. En jätteproduktion där tungviktare som Jodie Foster och Andrew Stanton från animationsbolaget Pixar bidragit med regi. Och där ”Never let me go”-regissören Mark Romanek stod för projektutveckling. Serien har gjort att Stålenhag förknippas med framtiden, fast han är mer intresserad av dåtid.
– Jag var väldigt nostalgisk redan som barn. Jag tyckte inte om skolan, och tänkte tillbaka på sommarlovet med vemod. Jag blev även väldigt påverkad av de retrospektiv som visades på SVT, typ ”Rockåret 1992”, där man fick se klipp från olika musikfestivaler, som jag inte hade någon relation till. Men det gjorde mig medveten om upplevelsen av något som har passerat.
Kosmisk katastrof gör jorden obebolig
Lika kännetecknade som mötet mellan framtid och nostalgi är för Simon Stålenhags konst, är mötet mellan mjuk flora och fauna och hård science fiction. Perspektivet hos en fältbiolog i blinkande robotdräkt. Barndomens intensiva naturintresse avlöstes av tonårstidens förkovran i datorer, programmering och spelgrafik, varefter naturen och tekniken förenades genom 25-årsålderns upptäckt av Carl Sagans ikoniska tv-serie ”Cosmos” (vars tredje säsong kom i år).
– Jag återupptäckte då mitt intresse för natur, fast ur ett mer vetenskapligt perspektiv. Samtidigt kom intresset för teknik starkt igen, parallellt med att jag pluggade speldesign och jobbade med industridesign. Jag lärde mig att rita maskiner, robotar och skepp, i mina svenska naturmiljöer.
Det högteknologiska inslagen i de Stålenhagska världarna, bär nästan alltid med sig något mer eller mindre oroande. En dissonans, ett dolt hot bakom iögonfallande, svävande plåtstrukturer. Och i Simon Stålenhags fjärde bok ”Labyrinten” – som kommer i höst, har det hotfulla blåsts upp till en fruktansvärd ekologisk och kosmisk katastrof, som gradvis gör jorden obeboelig.
– Det är en postapokalyptisk historia i sann bemärkelse. Det som finns kvar av mänskligheten lever i en underjordisk stad, som skickar ut expeditioner till ytan för att mäta katastrofen och se om det någonsin kommer att gå att flytta tillbaka. Men det är aska och ammoniak i luften. Det går inte att vara där utan någon slags rymddräkt. Det är som en annan, ogästvänlig planet.
Coronakoppling en slump
Även om postapokalypsen i ”Labyrinten” befinner sig långt från vår dystopiska nutid, med corona och Black lives Mmatter, är det inte svårt att se länkar till just detta i bilderna. Vilket är en slump, understryker Simon Stålenhag. Bilderna var klara i vintras, innan coronans intågande.
– Visst, jag har med både munskydd och polisvåld, så jag förstår att kopplingen görs. Men samtidigt, detta med att allt skulle ha förändrats under coronavåren stämmer inte. Att jag tänkte på detta långt innan i våras säger något. Varken pandemier eller brutalt polisvåld är något nytt.
Likt en av Simon Stålenhags jätterobotar, har Hollywood kastat sig över hans konst som källmaterial. Tredje boken ”Passagen” utvecklas just nu till Hollywoodfilm av Marvel-regibrödraduon Russo brothers. Los Angeles-besöken har blivit flera, liksom propåerna att jobba där – något som Stålenhag ännu avvaktar med. Han känner dock på rollen som regissör, genom att regissera reklamfilmer och musikvideor. Men det är ingen förälskelse, ännu.
– Jag tycker mer om att titta på film än att göra den. Att besöka Hollywood, och Ridley Scotts produktionsbolag och se Alienhuvuden som var med i filmen, det har varit som lyxturism. Vilket har varit kul. Men maskineriet bakom är sjukt, så man måste akta sig. Jag brukade tro att bara de bästa får göra film. Nu inser jag att de är de knäppaste. Russo-bröderna är perfekta att utveckla storfilmer. Jag skulle få 60 magsår på två sekunder om jag satte fötterna i deras skor.
”Labyrinten” erbjuder ingen klar lösning på sin kosmiska apokalyps. Men gällande potentiella apokalypser i vår verklighet, är Simon Stålenhag halvt optimistisk. Eller, halvt pessimistisk.
– Jag tror ju ändå någonstans att en Star Trek-framtid är möjlig, där vi lever i harmoni med teknik och vetenskap. Samtidigt är det svårt att se att min generation kommer få uppleva det, för det går ju ganska dåligt för oss. Och fan vad mycket 40- och 50-talisterna sabbade. De är helt hopplösa. Men jag har hopp om Greta Thunberg-människorna. Ja, jag tror på de unga.
