När David Roberts studerade klinisk psykologi i North Carolina sommarjobbade han på ett sjukhus där han lärde ut sociala koder till schizofreniker. Under rasterna samlades patienterna för att titta på tv i sällskapsrummet, och Roberts lade märke till hur de skrattade åt de ironiska reklamfilmerna. De kollade på sitcoms, och patienterna fortsatte att skratta. Roberts såg dem reagera på de asociala beteenden de bevittnade på tv:n. Relatera till och med. Men de relaterade inte lika mycket till något som till Larry Davids ”Curb your enthusiasm”. 

The New Yorker-artikeln som berättar ovanstående beskriver även att Larry Davids sätt att ställa till med scener för vad som egentligen är småsaker också händer många som lider av schizofreni. Efter vidare studier ville man göra det möjligt att rekommendera schizofrena att titta på ”Curb your enthusiasm” som en del av deras behandling – till och med skriva ut tv-serien på recept.

Som hypokondriker (likt Larry David) vars största rädsla i perioder har varit just schizofreni, var det med blandade känslor jag tog del av artikeln. Detta eftersom jag efter en ganska osmickrande period för snart ett år sedan, då jag frossat i ”Curb your enthusiasm”, var som förhäxad av Larry Davids rolltolkning av sig själv. Hans kroppsspråk, hans läten. Man kan se film och serier och senare komma på sig själv med att imitera karaktärers rörelsemönster eller sätt att uttrycka sig på, men Seinfeldskaparen Larry David påverkade mig på ett sätt som jag fruktade var psykotiskt.

Jag delar i någon mån redan hans krumbuktiga, gängliga uppenbarelse och yviga gestikulerande med långa, seniga fingrar, men att se det om och om igen förstärkte mitt eget kroppsspråk. Gjorde det allt mer likt hans. Jag var i stunder orolig att jag aldrig skulle bli av med honom (om jag ens ville bli av med honom). Jag var som en method actor som inte kunde skaka av mig rollen jag aldrig fick.

Men det stannade inte vid det kroppsliga. Larry Davids neurotiskt ofrivilliga (och frivilliga) konfliktsökande inspirerade mig.

Självinsikten och dess lillasyskon självdistansen var bland de största dygderna i min familj under min uppväxt. De har format mig, och jag delar, kanske till och med mer än mina föräldrar, tron på dess betydelse. Jag ser det som centrala förmågor utifrån vilka jag betraktar och bedömer världen och människor.

Det har blivit som en vag gyllene måttstock.

Men det var mot den bakgrunden jag, helt ärligt, för första gången på väldigt länge, fick höra något konkret om mig själv som jag faktiskt inte kände igen mig i. Alls.

Det var två av mina närmaste vänner som fick mig att förstå att jag hade internaliserat Larry David. De satt interventionsmässigt mitt emot mig och var överens om att jag är en ganska konfrontativ person. Jag skrattade. Fnös bort det. Tills de började rabbla exempel.

Du skällde ut en kompis i säkert 20 minuter, så att halva långbordet vi satt vid stannade upp, för att hon planerade att rösta blankt i valet.

Du frågade en kursare till oss, som du inte känner, hur hon tänkte kring ett tv-inslag hon gjorde för två år sedan och kallade det ”sinnessjukt”.

Och så fortsatte de lite till.

Utöver det obehagliga i att höra något om en själv som man inte känner igen sig i så var min reaktion trots allt ett Larry Davidskt interesting. Kanske till och med ett lite mer exalterat how about that.

Vissa kvällar, framför allt när mindre bekanta, som kompisars kompisar, kommer i flertal och jag är lite full i fan, kan jag känna att det inte räcker att vara en rimlig social person.

Jag valde att se det som en förtjänstfull social drivkraft eftersom jag faktiskt inte heller kände att jag hade sårat någon. Jag hade på min höjd, likt Larry David, bara ställt lite märkligt riktade krav på folk i min omgivning.

Vi lever våra liv i mer eller mindre bekanta miljöer, mer eller mindre trygga rum, och glider mer eller mindre sömlöst mellan dem. Min främsta fritidssyssla är att umgås med vänner. Inte sällan på barer. Oftast på barer. Vi kan kalla det en hobby. Men, som med många hobbys, vill man få ut så mycket glädje, energi och kompetens som möjligt av dem.

Och vissa kvällar, framför allt när mindre bekanta, som kompisars kompisar, kommer i flertal och jag är lite full i fan, kan jag känna att det inte räcker att vara en rimlig social person. Den initiala barriären behöver brytas. För min egen skull. Det uppstår just en social rastlöshet, som man inte behöver förutsätta är ömsesidig med personen eller personerna man interagerar med.

Så vad ska man då göra? Jag vill inte dansa. Kan inte förmå mig att vara fysisk.

Alltför många väljer att bota denna rastlöshet med att prata om sig själva, eftersom det är det lättaste sättet att nå bortom utbyten av artigheter och komma närmare något mer brännande. Det fungerar så klart för dem, men leder dem också in i självupptagenhet.

Det som gör Larry David relaterbar är att han inte främst baserar sitt självrättfärdiga sätt på sin egen personlighet utan hur omständigheterna påverkar honom, även när de egentligen inte har med honom att göra.

Till och med när Larry är hos psykologen är han helt ointresserad av att prata om sig själv, utan pratar hellre om vad som har fått hans psykolog att störa sig på honom. 

Det är inte produktivt för hans egen utveckling, men jämfört med den samtida viljan att göra storytelling av sig själv är det – för att citera den muslimska mannens karaktärsbeskrivning när han övertalar muftisarna (”muftisarna”? ”muftisen”?) att lyfta fatwan Larry fått på sig – ”berömvärt”.

Enligt nästan alla sociala koder och dygder är det trevligt att vända fokus bort från sig själv. Även kallat att ”ställa frågor”. Som journalist gör jag det professionellt. Som så många journalister är jag samtidigt ganska självupptagen. Men likt alkoholisten är det bara den som erkänner att hen har problem som kan lösa dem. Så om man är någon med självinsikt om sin censurerade självupptagenhet, vore det kanske hyggligt att berätta för de mindre censurerade att de är just självupptagna?

Konfrontativ? 

Det klingar ju inte så positivt. 

Perceptiv? 

För snällt. Men det som sker är att när man lever mer som Larry David, en av skaparna bakom den kanske mest ikoniska tv-serien genom tiderna, Seinfeld, som i sig bygger på småaktigheter och små vardagsbetraktelser, blir man naturligtvis lite bättre på att notera dessa småsaker.

Och är man socialt rastlös kan man drabbas av en vilja att gå till botten med dem. Men framför allt att vilja formulera dem. Jag insåg att det var vad som hade hänt vid de tillfällen mina vänner räknade upp – att en social rastlöshet hade stillats.

Davids metoder leder ofta till bättre konversationer. Och jag inser att det aldrig är förljuget.

I avsnittet ”Palestinian Chicken” (S8E3) formuleras Larry Davids sociala roll som the social assassin. Människor i hans närhet ber honom att påtala olika obekväma saker för andra personer. En make stör sig på att hans fru säger ”LOL”. En dotter vill att hennes mamma ska sluta utstöta ett ljudligt ”ah” efter att hon tagit en klunk dryck. Larry David ska på uppdrag påtala att detta är störigt, utan att avslöja sina uppdragsgivare. Detta gör han egentligen jämt, men på eget bevåg, på uppdrag av sig själv. Om man snälltolkar honom är det fina med det sistnämnda att den sociala rekylen då också bara riskerar att träffa honom själv (och den som är mottagare av kommentaren). Han blir den otrevlige samariten.

Det intressanta med detta, när man inte är fullt så galen och gränslös som Larry David, är att ens vilja att skärskåda eller bara penetrera ytan på en konversation också gör en till en bättre person ibland. Kanske inte alltid stöttande, men angelägen att förstå. Och eventuellt roligare.

Jag befarar att det kommer vara lätt att avfärda hela den här texten (och i förlängningen även mig) som otäckt beräknande och självgod. Som en asexuell ”The game” för den självmant störiga. Men Davids metoder leder ofta till bättre konversationer. Och jag inser att det aldrig är förljuget.

Vi är ganska intresserade av våra medmänniskor i allmänhet och av våra vänner och bekanta i synnerhet. Genom att inte rygga för de per definition läckande skotten mellan privat och personligt får man veta mer och förstår människor bättre, enbart genom att ställa frågor. Och det är ju fint. Också det är vad Larry David gör. Med eller utan uppsåt. Om en svart vän berättar att han inte äter vattenmelon trots att han tycker om det, för att ”svarta män inte gör det”, är det inte fel att ifrågasätta, och kanske till och med hjälpa vederbörande att känna sig bekväm med att konsumera den överdimensionerade frukten framför folk (”The Watermelon”, S11E4).

Det finns ett element i detta som oundvikligen är centralt, och det är att beteendena i många fall bryter mot sociala normer. Men jag menar att det kan finnas en poäng i det.

Det finns inget egenvärde i att bryta mot sociala normer. Personer som ser sig själva som en som säger som det är, de gillar vi inte, men är det inte för att de saknar taktkänsla? Att dessa edge lords väljer sina tillfällen illa och sällan ser till humorn i dessa självbetitlade sanningar.

Var inte en sanningssägare, för den självutnämnde sanningssägaren har ofta en relativistisk syn på sanningen och kan därför bara rättfärdiga sitt beteende på sina egna grunder.

Var lite mer som Larry David.

Han är en antilobbyist i lobbyismens främsta tidsålder.

Varje gång han blir utslängd från en middag eller fest kan man inte låta bli att känna att han har rätt (inte relativt) i den rådande dispyten, även om han kan uppfattas som lite oartig. Sanningen är ofta irrelevant i dessa sammanhang. Bara det sociala spelar roll och för tittaren vinner den som är roligast.

I den trendande strävan efter likeability, som Jens Liljestrand lika fort infekterade som fick att implodera, är den breda vurmen för Larry David lika delar inspirerande som nyttig. Larry David rör sig i sina till synes sorglösa, rika Los Angeles-sfärer i lika mingliga sammanhang som de mest ihärdiga delarna av Stockholms olika kläggium.

Hans kroniska vilja att genomskåda artigheterna är, återigen, berömvärd. Han är en antilobbyist i lobbyismens främsta tidsålder. När han har en utarbetad plan för att lämna ett gott intryck på någon han har undvikit hela kvällen är han inte mer förljugen än de som till synes fritt från agenda är trevliga på olika PR-byråer.

Skillnaden är att han inte får betalt eller försöker kränga vapen till Saudiarabien. Inte jag heller.

Larry Davids konsekventa ointresse för vissa saker, jämsides med fascinationen för till synes obetydliga aspekter av vardagen, är i mitt tycke ett nästan religiöst förhållningssätt till den avmystifierade, kapitalistiska, politiskt amoraliska samtiden. 

Alla grundvärden är villkorligt övergivna.

Att se komik och nyfikenhet i de oskrivna reglerna kring att slippa köa för en andra portion vid buffén, ett rangligt cafébord, eller vad det än kan vara, är livselixir i en depraverad värld.