I år har kläderna sytts upp, sytts om och förfinats av Sharif Moradi, en 18 år gammal skräddare från Iran. Han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn för två år sedan och bygger nu upp sitt nya liv i Kvissleby.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Första gången på cirkus
– Det var min svenska mamma Asta Sjöström som frågade Cirkus Elviras Ann Jerbo om de behövde någon som kunde sy till föreställningen på Norra berget i somras. Det gjorde de inte då, men sedan ringde de och nu har jag jobbat här under hösten, säger han.
Det är första gången han jobbar på cirkus. Det är en ny och spännande värld tycker han, mycket annorlunda kläder och roliga material att jobba med.
– Att leva som afghan i Iran är inte bra, vi fick inte asyl utan sågs hela tiden som flyktingar. Polisen sade till mig då att jag inte fick jobba som bilmekaniker för att jag var afghan, och jag hade inte heller rätt att gå i skolan eller få sjukvård. Men sy kläder fick jag göra, berättar Sharif.
Han började på en fabrik där man sydde skoluniformer – kjolar, blusar, jackor – och gick som lärling ett år innan han fick börja jobba och tjäna pengar på riktigt. När han var 15 hade han jobbat fyra år på fabriken och kunde sy kläder.
Men familjen hade det svårt i Iran. Tillsammans med sin pappa och sina systrar bestämde han sig för att fly norrut.
– Vi gav oss av tillsammans, men vid gränsen mellan Iran och Turkiet behövde vi gå över bergen i två dagar, och mina systrar klarade inte av det. De andra vände och jag fortsatte ensam. Sedan stannade jag några månader i Grekland innan jag till slut kom till Sverige.
Fick biljett i handen
Han beskriver första tiden som svår, han kunde inte språket, längtan tillbaka var stor, längtan efter familjen större. I början fick han också flytta runt. Han kom först till Malmö, blev placerad i Karlstad, där han faktiskt hade en vän, men när han kom dit fanns det ingen plats för honom där. I stället fick han ett familjehem i Sundsvall.
– Jag kunde inte varken svenska eller engelska, men jag fick en biljett i handen och blev satt på ett tåg till Stockholm.
Och på en perrong på centralstationen stod Asta och Lars, som skulle bli Sharifs familjehemsföräldrar, med en skylt som det stod Lars Sjöström på. Sharif? sade de och han nickade. Sedan åkte de till Sundsvall.
Trygg bas
Asta återkommer hela tiden när Sharif berättar. Först bodde han hemma hos henne, nu i en lägenhet i närheten av henne. Det är hon som har hjälpt honom till rätta här både genom att ge honom en trygg bas, och att hjälpa honom ut i livet. Sedan han kom hit har han ägnat mest tid åt att lära sig svenska. Han måste klara av språkintroduktionskurser i svenska i sju steg innan han får söka till ett gymnasium. Men den dagen han får plugga vidare vill han lära sig mer om mönsterkonstruktion och sömnad.
– Jag lärde mig lite grann i Iran, men det var bara praktiskt, jag har inte läst några kurser i hur man ska göra. Jag vill lära mig mer så att jag kan gå vidare och designa och sy kläder, säger han.
Men Ann Jerbo på Cirkus Elvira säger att kunniga frilansande skräddare som Sharif inte växer på träd i Sundsvall och att han kan räkna med jobb till fler föreställningar framöver. Samtidigt jobbar han extra på ett annat företag och syr kläder till funktionsnedsatta.
– Ja, och så har jag sytt shorts och cape till han boxaren – Kennedy Katende. Han är väl lite känd va? ler Sharif Moradi som går steg för steg mot ett nytt liv. Eller stygn för stygn, kanske man ska säga.
