Science fiction-litteratur, sf, kan vid en första anblick framstå som en gubbklubb som, trots att den kännetecknas av framåtblickande och utforskande av alternativa samhällen är hopplöst efter i skildringen av könsroller i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Men blicken behöver inte lyftas långt över den manshinna, som ju täcker en stor del av litteraturhistorien i stort, för att upptäcka att så inte alls är fallet.
I själva verket har sf ända sedan den första romanen i genren, Frankenstein, skrevs av Mary Shelley år 1818 varit en feministisk experimentverkstad med utrymme för både samhällskritik och radikala visioner.
Flera av de berättelser som kvinnor skrev levererade banbrytande idéer. Francis Stevens The Heads of Cerberus (1919) betraktas till exempel som en av de första berättelserna om parallella tidslinjer, och C. L. Moores novell No Woman Born (1944) är en av de tidigaste skildringarna av cyborgen, en organism som är både människa och maskin.
Pseudonymer och atomkraft
Under större delen av 1900-talet var det svårt för kvinnor att få sina sf-berättelser publicerade på grund av konservatismen i förläggarbranschen; författaren skulle vara en man. Flera av författarna skrev därför under könsneutral eller manlig pseudonym för att tråckla sig igenom det misogyna nålsögat. Det mest spektakulära exemplet på detta är James Tiptree Jr., som betraktades som en sensibel men självklart ”manlig” författare – en av de mest namnkunniga under 1970-talet. När det år 1977 blev känt att Tiptree egentligen hette Alice B. Sheldon blev många förvånade. Samma år publicerades en av hennes mest kända noveller, The Screwfly Solution, i vilken utomjordingar sprider ett virus som gör alla män på jorden till aggressiva kvinnomördare.
Berättandet inom sf har alltid präglats av tidsandan. På 50-talet var kvinnokaraktärerna ofta mer eller mindre enfaldiga hemmafruar som, om de var huvudpersoner, sällan hade en aning om att de hade att göra med utomjordiska livsformer eller var inblandade i intriger av världsavgörande betydelse. De skrivande kvinnorna, som blev betydligt fler under denna period, spelade till stor del med i detta, men det fanns författare som problematiserade bilden av den menlösa hemmafrun. I Katherine MacLeans novell The Snowball Effect (1952) leder ett sociologiskt experiment, utfört av män, på de till synes aningslösa medlemmarna i en syjunta till att kvinnorna tar över världen.
Utöver hemmafrutemat satte rädslan för atomkraften i allmänhet och Bomben i synnerhet prägel på efterkrigstidens sf. Judith Merrils That Only a Mother (1948) och Wilmar Shiras berättelser, bland annat In Hiding (1948) och Children of the Atom (1953) är goda exempel på det. Merrils korta novell, där en kvinna föder ett väldigt speciell barn i skuggan av atomkriget, är en effektiv historia som gränsar till skräckgenren. I sf-tidskriften Nova (#15) skriver redaktören John-Henri Holmberg att Judith Merril var den första som, i C.L. Moores efterföljd ”började skriva explicit feministisk science fiction”. Holmberg upplyser också om att Judith Merril vägrade skriva under könsneutral pseudonym då hon ansåg att det var en form av förtäckt censur.
Utopiernas tid
På 1960-talet växte antalet skrivande kvinnor inom sf-genren lavinartat och deras skrivande blev allt mer politiskt färgat. Dessutom debuterade två författare som kom att förändra scenen totalt: Joanna Russ och Ursula Le Guin. Vithetsnormen började också luckras upp när författare som Samuel L. Delany, Octavia E. Butler och Ursula Le Guin introducerade läsarna för centrala karaktärer av olika etnicitet. Det är under denna tid som de mest framstående feministiska utopierna publiceras.
Ursula Le Guins roman Left Hand of Darkness (1969) är ett portalverk inom sf-litteraturen och betraktas av många som en av de allra bästa i genren. Berättelsen utspelar sig på planeten Gethen, även kallad Winter, dit ett sändebud från Jorden, etnologen Genly Ai, kommer för att erbjuda befolkningen att upptas i den interplanetära gemenskapen The Ekumen. Gethens invånare är människolika men med ett avgörande undantag: De är könlösa större delen av sitt liv, förutom i perioder när de utvecklar könsorgan och kan ha sex samt föröka sig. När perioden av könsmognad är över återgår de till att vara könlösa.
Röd tråd i berättelserna
1975 publicerades Joanna Russ mest kända verk The Female Man. Romanen skrevs egentligen 1971 men blev inte publicerad förrän fyra år senare på grund av sitt provocerande innehåll. The Female Man skildrar hur fyra kvinnor som lever i parallella världar i olika tidsåldrar sammanförs. Joanna lever på jorden på 1970-talet, Jeannine i en värld där Den stora depressionen aldrig tog slut, Janet på Whileaway och Jael i en dystopi där ett könskrig mellan kvinnor och män pågår.
I essän Recent Feminist Utopias (1981) jämför Joanna Russ The Female Man med andra feministiska utopier, bland annat Ursula Le Guins The Dispossessed (1974), Monique Wittigs Les Guérillères (1969) och Samuel L. Delanys Triton (1976), och konstaterar att de har flera gemensamma nämnare. De samhällen som skildras är ofta kollektiva eller stamliknande, de är även klasslösa och mer eller mindre anarkistiska. Berättelserna präglas av miljömedvetenhet och utspelar sig, med visa undantag, på landsbygden snarare än i städer. Normerna kring genus och sexualitet skildras som mindre tvingande, och mångfalden i fråga om sexuella preferenser är större än i verkliga livet.
Cyberpunk och queera utopier
När William Gibsons Neuromancer publicerades 1984 ritades sf-kartan återigen om. I cyberpunken sågs en återgång till teknikfetischism, kärvare språk och ett mer fyrkantigt berättande där män dominerade – både som skribenter och i berättelserna. Prominenta författare som Bruce Sterling kunde plötsligt säga att 70-talets science fiction, underförstått den kvinnodominerade eran, var ”oläsligt tråkig”. I i förordet till antologin Women of Wonder: The Contemporary Years (1995) liknar Pamela Sargent cyberpunken vid en backlash, där ”den mest uppkäftiga nya rörelsen inom science fiction visade sig, förvisso oavsiktligt, vara i avsaknad av kvinnor.”
Flera kvinnor har dock gjort sig ett namn inom cyberpunken, till exempel Elizabeth Bear och inte minst Pat Cadigan, vars berättelser är ofta både kärva, subversiva och humoristiska. En personlig favorit är Cadigans novell Roadside Rescue (1989) där en man – utan att vara medveten om det – blir sexuellt utnyttjad av en alien. När hans bil gått sönder plockas han upp av en bil tillhörande en lurvig boll till rymdvarelse. Istället för att hjälpa mannen låser varelsens mänsklige chaufför dörrarna och börjar förolämpa honom. Mannen provoceras till ett raserianfall och då avslöjas att rymdvarelsen blir sexuellt upphetsad av människors ilska.
Queera element i sf har funnits länge men har blivit vanligare under 2000-talet i takt med queerteorins landvinningar. I den mestadels läsvärda antologin The Future is Queer (2006) har redaktörerna Richard Labonté och Lawrence Schimel samlat noveller av mer eller mindre normbrytande karaktär. En av berättelserna är Joy Parks Instinct, som skildrar sökandet efter en lesbisk frizon i en framtid där den växande acceptansen för alla sexuella preferenser har tagit död på hbtq-kulturen, står ut i mängden i sin ambition att skildra vad som vid första anblicken ser ut att vara en utopi, men som som utvecklats till en dystopi.
Samtida relevans
Det går inte att bortse ifrån att 1970-talet var en guldålder för feministisk science fiction, men det betyder inte att genusmedvetenheten inte har funnits där både före och efter. Tydligt är att det kvinnor och queers som hållit den utopiska traditionen vid liv inom sf de senaste åren.
Så vad kan då science fiction tillföra feminismen i dagens samhälle, där flera av de högteknologiska fantasierna i de klassiska verken redan blivit verklighet? I A Cyborg Manifesto (1985), som kan sägas vara startskottet för den så kallade cyberfeminismen, skriver filosofen Donna Haraway att det inte bara är klassiska feministiska tänkare som formar cyborgens teoretiska utgångspunkter, utan även science fiction-författare som Joanna Russ, Samuel R. Delany, John Varley, James Tiptree, Jr, Octavia Butler, Monique Wittig och Vonda McIntyre. Haraway upprepade detta under en föreläsning på Uppsala universitet 2012. Pamela Sargent är inne på samma spår: När det kommer till att presentera både samhällskritik och utopiska visioner så är science fiction ett optimalt verktyg. Sf-kritikern Darko Suvin sammanfattade det hela träffsäkert i sin bok Metamorphoses of Science Fiction redan 1979:
”Strikt uttryckt är utopier inte en genre i sin egen rätt, utan snarare en sociopolitisk undergenre till science fiction.”
Fotnot: Den här essän har publicerats i en annan version i tidskriften Bang 3/2010.
