BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vad gav dig idén till berättelsen?

– Jag gillar att leka med tanken på vad som händer om världen går under och har länge funderat kring vilka val vl människor skulle göra då, säger Mats Strandberg.

Simon, som är bokens ena berättare, är mitt upp i sitt tonårsliv med skola, flickvän, kompisgänget och hans två mammor som nyss har separerat. Den andra berättaren är Lucinda som har leukemi och ändå inte långt kvar att leva.

Runt dem pågår ett liv där inget längre är normalt. Kometen får en del att söka sig till kyrkan, i hopp om frälsning innan det är för sent. Det finns de som inte orkar vänta, utan tar sina egna liv. Andra – både vuxna och tonåringar – börjar leva som besatta. Spriten flödar och inga sexuella hämningar finns kvar när de fyller sin sista tid med upplevelser.

En del vuxna fortsätter att gå till sina arbeten, för att upprätthålla skenet av normalitet och för att göra livet så bra som möjligt den tid som är kvar. Där finns också kometförnekarna som envist håller fast vid sin tro på att uppgifterna om jordens undergång är en enda stor bluff.

”Slutet” påminner om en katastroffilm, fast utan några amerikanska hjätar som mot alla odds kommer med räddningen. Den innehåller ett mordfall och har fokus på vad som händer med alla inblandades känslor. Vad var det viktigaste för dig när du skrev?

– Jag ser det som en relationshistoria med katastrofen som fond. De frågor som intresserar mig är hur olika människor kan tänkas reagerar och hur samhället påverkas. Vad händer till exempel om man vet att den första kärleken också blir den sista man kommer att uppleva? Mordgåtan blir en besatthet som får  huvudpersonerna att kliva ur sängen på morgnarna. Jag tyckte också det var intressant att se vad som händer när det inte finns tid för polisutredningar och fängelsestraff.

Mats Strandberg  hade ett par romaner bakom sig när han 2011 slog igenom stort med ”Cirkeln”, en fantasyroman om sex tonårsflickor med häxkrafter, som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren och som nominerades till Augustpriset i klassen ungdomslitteratur. Duon gav under de följande åren ut uppföljarna ”Eld” och ”Nyckeln”. Framgången med serien var för Mats Strandberg något som svepte förbi så fort att han inte riktigt hann smälta det.

– Jag var snabbt igång med skrivandet men drevs en del av rädslan för att nästa bok inte skulle bli lika bra, säger han.

”Cirkeln” skrev du tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Hur kändes det sedan att skriva på egen hand?

– Rätt läskigt, faktiskt. Det var som att bryta upp från ett äktenskap. Det var svårt och kändes skakigt. Tänk om det blir dåligt? Då kommer alla att tänka ”aha, då var det bara Saras förtjänst att ’”Cirkeln” blev bra”.

Mats Strandberg har efter fantasy-serien gett ut skräckromanerna ”Färjan” och ”Hemmet”, för en mer vuxen publik och tillsammans med illustratören Sofia Falkenhem gett ut en trilogi för yngre barn, med monstret Frank som huvudperson.

Med ”Slutet” är det återigen tonåringarna som står i fokus. Vilka är dina tänkta läsare?

– Alla i åldern 10 till 99, om jag får önska. ”Slutet” kommer ut på ett ungdomsförlag och har tonåringar som huvudpersoner, men jag tycker inte att det där med uppdelning i olika ålderskategorier är viktigt. Det jag ville berätta var helt enkelt mest intressant om man gjorde det ur tonåringars synvinkel. Att livet plötsligt ska ta slut för alla blir så påtagligt för dem som just är på väg att börja leva på allvar.

Du går ut hårt i boken som inleds med katastroflarmet och en sexscen. Hur tänker du kring det?

– Jag vill att läsaren snabbt ska komma in i handlingen. Just det kan vara viktigt om man ska nå fram till de unga, som omges av så mycket som också tar deras intresse i anspråk och där en del inte är så läsvana.

”Slutet” är det första du ger ut där det inte finns någon med övernaturliga krafter. Allt i boken stämmer med vår nutid, utom TellUs som ungdomarna använder för att skicka meddelanden ut i rymden. Vilken tid tänker du att det är?

– Det skulle kunna hända nu. När det gäller TellUs så finns tekniken som gör det möjligt. Hade vi fått veta att en komet är på väg att utplåna allt liv så hade ett sådant system kunnat startas.

Var har du hämtat inspiration?

– Jag gör mycket research inför mina böcker, och tycker att det är ett spännande sätt att få lära sig nya saker. När jag skulle skriva ”Slutet” så intervjuade jag både psykologer, präster, ekonomer och personer som jobbar inom MSB (Myndigheten för samhällets bevarande, reds anmärkning). Jag är glad och tacksam för det, att så många experter har velat sitta ner och resonera med mig kring de frågor jag gick och bar på.

Fick du några bra svar?

– Ja, många. På MSB fick jag lära mig att en sak som blir svår i det här läget är att överrösta bruset. Det kommer att vara så mycket rykten i omlopp att det blir svårt att nå fram med riktig information. Det är något jag har försökt återge i berättelsen, där inte alla vill tro på vad myndigheterna går ut med.

Klimatångesten finns med i boken, men hör till det man inte längre behöver oroa sig för. Vad spelade klimatförändringarna för roll när du skrev?

– Det har den och hela den känsla som finns nu, av att vi lever i en dystopisk tid. Klimatångesten är något jag tror påverkar oss alla mer än vad vi förstår. Det är därför viktigt att försöka hantera den. Det är idag lätt att gå runt och känna skuld över att man inte varje minut försöker göra något åt det. Vi måste ju kunna leva också.

”Slutet” handlar mycket om vad människor väljer att göra med den sista tiden i sina liv. Vad hade du själv gjort?

– I slutändan är det relationerna som spelar roll. Det är så jag hade valt att tillbringa min tid om jag visste att allt snart var slut – med mina närmaste.

Mats Strandberg om ...

... varför han gärna skriver böcker tillsammans med andra.

– Det är som att leka fast man är vuxen. Det är roligt att bygga upp en värld, att se den växa fram. Sedan går det mycket snabbare och lättare också.

… varför han gärna tittar på katastroffilmer – även om de är dåliga.

– Det är något så otroligt lockande i katastroffilmer. Att se hela städer utplånas på ett ögonblick. Eldhav sluka kontinenter. Det är hisnande. Jag kan inte ­förklara det bättre än att gissa att det måste vara ­något väldigt djupt mänskligt att vilja sånt här. Folk har ju föreställt sig undergången i alla religioner och de tidigaste grottmålningarna.  Lars von Triers film ”Melancholia” är min favorit.

… att kunna skämta om det som är mörkt.

– Vi måste få skratta, även åt det som är hemskt, annars blir vi nog tokiga. Genom att skratta och skämta så kan vi hämta energi.