– Sådär. Den är väl exakt så pass feministisk som det går att vara utan att provocera någon alltför mycket, och det vet vi ju alla hur lite som krävs för att folk ska börja hata om något andas minsta lilla radikalfeminism. Visst finns det vissa enskilda inslag som är småfeministiska, som när Charlotte får en Mr. Rabbit i present och sedan vägrar gå utanför dörren på flera veckor eftersom hon har det så bra hemma i sängen med sin nya vän. Det minns jag som sexbejakande på ett kul sätt. Men i övrigt är den väldigt opolitisk. I centrum för handlingen står ju sökandet efter en man. Kanske inte superradikalt? Dess lillasyster, ”Girls” av Lena Dunham känns betydligt mer vass och skarp – samtidigt som den har humor.
Hur tycker du att originalserien har åldrats?
– Inte så värdigt. Den känns ganska daterad idag. När den kom tyckte jag den stod för något nytt, att det var kul med fyra brudar som skämtade om sex och som tycktes ha hur mycket tid som helst till wining and dining, drinkar och shopping, men nu känns den mest ointressant.
Vad har tv-serien betytt för dig?
– Ingenting mer än lite underhållning på ungefär samma nivå som när jag ibland köper ett blankt modemagasin för att frossa i vackra kläder. Det är som en påse godis – gott i stunden men lämnar en lite lätt illamående efteråt.
Ida Kjellin, manusförfattare och journalist
Är serien feministisk?
– Jag tycker absolut den är feministisk. Vad kan man annars kalla en serie som handlar enbart om kvinnors erfarenheter och tankar, som hyllar kvinnlig vänskap över det romantiska förhållandet och som visar hur fyra helt olika kvinnor stöttar varandra och finns där för varandra i vått och torrt.
”Sex and the city” var helt enkelt banbrytande när det kom, folk minns inte hur upprörda recensenter och tyckare - män och kvinnor - var då för att kvinnorna i serien hade sex hur som helst. Hur tycker du att originalserien har åldrats?
– Oerhört väl. Kolla på ett par andra tv-serier från 90-talet och få har åldrats lika bra. Självklart är det vissa avsnitt som verkligen känns daterade, framför allt ett där Carrie nojar inför att dejta en bisexuell kille, eller där Samantha använder ordet ”tranny”. Det mest påtagliga man tänker på är att seriens skådisar är så oerhört vita. Det är ju New York!? Att snudd på alla, ner i varje biroll, är vita amerikaner är otroligt märkligt. Hade den gjorts idag hade det definitivt sett annorlunda ut. Men så mycket av det serien tar upp känns precis lika aktuellt nu.
Vad har serien betytt för dig?
– Det finns ingen annan serie som ger singelskapet lika hög status som parförhållandet som Sex and the city. För alla trettioplussinglar som blev behandlade som stackars freaks överallt, ”stackare men du kanske träffar någon snart!” eller ”men hur har du tänkt med barn nu när du börjar bli äldre” har den här serien varit extremt betydelsefull! ”Sex and the city” visade att alla vi som inte levde i det förväntade trygga parförhållande med allt vad det innebar med samboskap och familjesnack när vi var 30, 35 eller 40 hade fullvärdiga, roliga, avundsvärda liv.
Kristin McMillen, kulturreporter Dagens ETC
Är serien feministisk eller inte?
– Fyra otroligt vita, rika och smala kvinnor som får sätta sprätt på sitt sexuella kapital på bästa sändningstid. Grattis! Idag är det inte direkt sprängstoff, men när serien kom innebär det faktiskt något nytt i mainstreamkulturen. Jag gick på högstadiet när serien kom, och då var samtalet om sexhungriga tjejkvinnor på nivån ”hon är en hora”, medan killar som gjorde det samma självklart var coola kungar. ”Sex and the city” var med och ändrade på det. Plötsligt började vissa av mina klasskompisar köpa rosa dildos till varandra i i födelsedagspresent utan att skämmas. Onanist javisst.
Hur tycker du att originalserien har åldrats?
– Eftersom jag aldrig kan få nog av berättelser om relationer och sex håller den absolut fortfarande som underhållning, även om vissa detaljer sticker i ögonen idag (könsrollerna, representationen, köpa klacksko-hetsen etc.) Det senaste decenniet har det också kommit många mycket bättre skrivna romcom-serier, exempelvis ”The Mindy project” av Mindy Kaling och ”Girls” av Lena Dunham. För att inte tala om ”Fleabag” av Phoebe Waller-Bridge med den svåra sexiga prästen. Halleluja tv-gudarna, vad bra den var.
Vad har serien betytt för dig?
– Många timmars underhållning. Roligt mode. En obegriplig drömprins med fallos-smeknamn. Så uppföljaren kommer att få en chans. Efter att ha läst Cecilia Hagens klimakteriebok "Kulla-Gulla i övergångsåldern” hungrar jag efter fler roliga skildringar av krisande kvinnor 50-plus. Där finns extremt mycket komiskt och intressant stoff för en kompetent manusförfattare att göra tv av.
