Brevskrivarna börjar många gånger med: ”Det är jag som är Beata”. En del är F-skattare som Beata, andra har blivit arbetslösa. Ytterligare skäl till den utsatta situationen kan vara en skilsmässa eller ett sammanbrott av något slag.
– Precis vem som helst kan hamna i en situation där man måste ha hjälp med allt, säger Charlotta von Zweigbergk. Man behöver inte vara missbrukare, ha svåra psykiska problem eller inte kunna hantera pengar.
Desperat underton
Det som Charlotta von Zweigbergk tycker känns extra jobbigt med breven hon får är desperationen som lyser igenom. Hjälpbehovet är så starkt. Människor frågar sig hur de ska hantera Försäkringskassans och socialtjänstens beslut, de känner sig ensamma i sin situation och har ett stort behov av att ventilera om den för någon som kan förstå. Författaren anser att det är skamligt för ett hyfsat rikt samhälle som Sverige att de som hamnat utanför kan ha det så dåligt. Det ska inte behöva vara så, att människor svälter.
Får du sådana brev?
– Ja, de skriver att de ätit pasta eller något annat meningslöst billigt i flera veckor och äter bara varannan dag. Det finns folk som riktigt svälter. Pasta går hem bäst för att det mättar och är billigt. Den som är fattig och inte har ätit vettigt under lång tid tänker inte framåt som att köpa nyttiga rovor.
Det är lättare för en stabil person i en trygg livssituation att leva med en liten peng. Den kan planera på ett annat sätt och göra en budget viss om att pengar kommer in.
– Den som svälter och inte har ätit på några dagar blir desperat och mer sugen på socker och fett för att fylla på energilagret. Det ger den snabba kicken.
Förvärrats under pandemin
Ändå är det den förnedrande behandlingen brevskrivarna upplever att de får av myndigheterna som knäcker dem allra mest. Medkänslan lyser med sin frånvaro. Det gör att många trillar djupare ner i nya depressioner och får det svårare att komma tillbaka. En av brevskrivarna, en ung kvinna, skrev att socialtjänsten, en kvinnlig handläggare, hade sagt: ”Du som är så söt borde väl kunna träffa någon kille som skulle kunna hjälpa dig med försörjningen?”.
– Det har blivit särskilt kännbart under pandemin. Ännu fler har fått verkligt ont om pengar. Många har varit välfungerande innan pandemin men måste inse att ”nej, det går inte längre” och måste vända sig till socialtjänsten.
Skillnaden är att skammen inte blir lika stor om pandemin uppges som orsak. Det anses mer acceptabelt eftersom det är tydligare att det inte är självförvållat.
– Folk är så misstänksamma mot fattiga och vill sticka hål på deras argument. Det kan låta, ”jag tycker inte hon ser så fattig ut, hon har ju övervikt eller en ny tröja”.
Enligt vad Charlotta von Zweigbergk ser i breven verkar desperationen vara som störst i städerna. Det är svårt att vara fattig i en stad där det är dyrt att leva. Man har inte samma kontaktnät med grannar eller folk man känner. Man är mer ensam där.
– Det verkar vara allra värst i Stockholm.
Nekas försörjningsstöd
Det som upplevs som tuffast bland brevskrivarna är kravet om rådrum och socialtjänstens bemötande kring det. Vid försörjningsstöd gör socialtjänsten en kostnadsbedömning av bostaden. Anser socialtjänsten att hyran är för dyr meddelas något som kallas ”rådrum”. Hyran måste sänkas, antingen genom lägenhetsbyte, att man tar in en inneboende eller att man själv bli inneboende. Går man inte med på det nekas man oftast försörjningsstöd och pengar till mat och basala räkningar uteblir. För många blir en flytt omöjlig. Ett nytt lägenhetskontrakt kan kräva att man inte har skulder registrerade hos kronofogden eller en viss uppnådd inkomst. Stressen hos redan utsatta personer ökar.
Enligt vad författaren erfar är alltför många helt ensamma i sin situation. Släkt och vänner vill inte riktigt på allvar ta in och förstå situationen.
– De ifrågasätter varför inte socialtjänsten kan ge några pengar. De vill inte tro att någon som de upplever som likadan, som har fungerat, haft ett vanligt jobb och inte utmärkt sig på något särskilt sätt, kan trilla dit så.
Vill inte ge pengar
Anhöriga och vänners misstänkliggörande blir ett stort hinder. Deras resonemang blir ungefär: Om den man själv har en relation till hamnar så eländigt illa, kan det betyda att man själv skulle kunna falla igenom.
– Det blir läskigt och man slår det ifrån sig.
Ett återkommande argument kan vara: ”Jag bjuder dig på mat på en fin restaurang men kan inte tänka mig att ge dig en hundralapp”. För farhågan finns där, tänk om du inte köper mat för pengarna?
Charlotta von Zweigbergk tror att just den här attityden är typisk svensk jämfört med andra länders, oviljan att hjälpa till ekonomiskt.
– Kanske för att vi i Sverige har tänkt att vi har ett så bra skyddsnät. Det finns grova maskor i samhällets skyddsnät som det är lätt att ramla igenom.
Inget lyckligt slut
Charlotta von Zweigbergk har föreläst om ”Fattigfällan” på många bibliotek, hjälporganisationer, utbildningar och kyrkor och om hur bidragsberoende behandlas av myndigheter i Sverige.
Hur har det gått för huvudkaraktären ”Beata”?
– Tyvärr finns ingen ”happy end” men hon hankar sig fram på sjukersättning, hon fick länge pengar från en vän varje månad och nu jobbar hon lite grann i sitt gamla jobb. Det viktigaste för henne har varit att historien sprids, då är allt helvete inte förgäves. Hon har fått tillbaka lite av sin självkänsla. Om man är med om väldigt hemska saker lindrar det att det ändå leder till någonting bra för andra.
