– Jag har aldrig träffat någon som jobbat så. Och så dör han, säger livskamraten Eva Gabrielsson i första scenen av ”Mannen som lekte med elden”.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Det är en klassisk murvelbild som målas upp i dokumentären. Förutom jobbet som grafiker på nyhetsbyrån TT sitter Stieg Larsson hela nätterna och samlar research om Sveriges extremhöger. Hans enda sällskap är ”en liter kaffe, två paket cigg och nattmörkret”, som en tidigare kollega uttrycker det.
Regissören Henrik Georgsson har tidigare bland annat jobbat med Stefan Jarl och gjort Wallander-filmer. Han och hans team har pratat med alla – från barndomsgrannar i Västerbotten till många av de journalister som skildrat framväxten av dagens extremhöger. De berättar om en otroligt engagerad grävare, som dock hade en brist som Anna-Lena Lodenius ringar in – oförmågan att sluta samla och börja skriva: ”Han gillade att lägga information på hög.”
Stieg Larsson hade vuxit upp med sin morfar, som var övertygad antinazist, och höll redan på 1970-talet ett öga på de som ville återupprätta den ariska rasen – medan många andra tänkte att en sådan hatisk ideologi var död och begraven för gott.
Filmen tar oss med till 1990-talets skinnskallar och rasistiska mord och visar den miljö som Expo uppstod ur, för att kartlägga och avslöja. Tidningen startades 1995 och blev snabbt en nagel i ögat på den nationalistiska rörelsen. I filmen berättar några att Stieg lärde dem att öppna misstänkta brevbomber på ett säkert sätt – och flera medarbetare hoppade av efter att en bilbomb var nära att kosta en av dem livet. Vissa av dem medverkar i filmen utan namn eller med ansiktet dolt eftersom de fortfarande lever under dödshot.
Det är lätt att dra paralleller till vår tid, vilket filmmakarnas växlingar mellan nu och då bäddar för. Liksom på 1990-talet har en finanskris slagit undan fötterna för massor av människor, populistiska högerpartier vinner mark och flyktingförläggningar brinner. Och nu, precis som då, är det svårbegripligt att SD/Ny demokrati går hem i stugorna.
Att Stieg Larsson mitt i sitt hårda slit med Expo tar sig tid att skriva Millennium-trilogin – smart, antirasistisk och feministisk – beskrivs som en ventil, ett arbete där han inte behövde jaga alla pusselbitar utan kunde hitta på dem. I ett mejl till förlaget som återges i filmen förklarar han hur han tänkt vända på könsrollerna: Micke Blomqvist ska vara ”en bimbo”, Lisbeth Salander en superhjälte.
Jag saknar den dramatiska rörelsen i filmen, som backar och börjar om på ny tråd flera gånger. Och trots ett digert material, bland annat från nyhetsinslag om Ny Demokrati, VAM och Ultima Thule, får vi se för många nyinspelade klipp på ”Stieg Larsson” när han går runt i Stockholms innerstad och äter varmkorv eller sitter och röker vid sin skrivmaskin/dator/laptop.
Berättarstilen är närmare en klassisk tv-dokumentär än en biofilm, men ämnet är intressant. Det är som en snabbgenomgång av den svenska extremhögerns historia, skildrad parallellt med Larssons liv.
Nu får Sverigedemokraterna var sjätte röst. Hur hade Stieg Larsson tagit det? En av Expo-medarbetarna har en tes: ”Han hade fan kokat.” Tack vare bland annat hans arbete är vi många som vet vad SD går för och som kokar med honom.
