”Kuken ska ha sitt.” Så sa brottaren Frank Andersson till en reporter som undrade vart han hade försvunnit (Las Vegas) under uppladdningen inför OS 1984. Citatet dyker upp i mitt medvetande under öppningsscenerna i ”Promising young woman”. Miljön är nutid och en svettig bar, men kuken ska fortfarande ha sitt – även om det i det här fallet innebär att gravt överförfriskade unga kvinnor får ta en för laget.
Visst har vi alla tänkt tanken tusentals gånger: Hur kan vi bäst lära de män som begår övergrepp att hålla fingrarna i styr? Från Indiens rosaklädda ”gulabi gangs” som misshandlar förövare, via dickpics som plötsligt hamnar hos avsändarens chef eller föräldrar, till uthängning i grupper på sociala medier. Hämnd för sexuella övergrepp är också ett återkommande tema i populärkulturen, två välbekanta exempel är ”Kill Bill” och Lisbeth Salanders vedergällning i ”Män som hatar kvinnor”. I ”Promising young woman” är det dock inte skvättande blod som är målet, huvudpersonen Cassie (Mulligan) visar sig vara spiknykter och där för att skrämma slag på de arma män som nyss var så angelägna om att sätta hennes till synes hjälplösa kropp i en Uber och ta med henne hem.
Till vardags är hon barista på ett hippt kafé (Laverne Cox från ”Orange is the new black” spelar ägaren) och bor hemma hos sina föräldrar (i en rosa villadröm i Ohio) fast hon är 30 år gammal. Bitvis förstår vi att ett trauma tidigare under collegeåren har påverkat henne djupt.
Filmen är skriven och regisserad av Emerald Fennell, för de flesta känd som Camilla Parker-Bowles i senaste säsongen av ”The Crown”. Hennes manus prisades på Oscarsgalan och följer Cassies envetna arbete med att läxa upp karlar. Det kompliceras av två (wait for it) män: en trevlig som dyker upp och uppvaktar henne, samt en otrevlig som är själva orsaken till hennes hämndlystnad. Så hur långt är det rimligt att gå, ska hon lägga ner eller löpa linan ut?
Att Carey Mulligan valdes till huvudrollen fick en kritiker i Variety att utbrista ”hon är ju inte het nog” i en recension, något som tidningen senare bad om ursäkt för. Och han har fel om rollbesättningen – oavsett vad han anser om hennes yttre. Mulligan Oscarsnominerades för sin insats och visar i scen efter scen sin egen och Cassies förmåga att byta skepnad, från den mysiga granntjejen via toksminkad i högklackat till kavajklätt kylig med ett fälgkors i högsta hugg. Det i sig har en poäng – man behöver inte vara trasig på utsidan för att vara det på insidan, man kan vara söt och ändå beräknande och kompromisslös. (Ducka, karlar.)
”Promising young woman” börjar som en actionspäckad rulle, går via drag av smart rom-com och krypande obehag över till svart komedi. Min enda större invändning är just det: man vet inte riktigt vart den är på väg, men ändå blir man märkligt nog inte överraskad.
Trots allt är det en smart film om ett minst sagt brinnande ämne – väl värd biljettpengen för den som hittar en pandemiöppen biograf.
