– Som ett sätt att försöka mota bort stressen och komma ur den loopen började jag fantisera om den här karaktären som levde i ett samhälle där alla skulle vara lyckade och glada, och där man inte fick säga att man mådde dåligt, berättar hon över en cappuccino i sensommarsolen vid Mariatorget i Stockholm.
Varje kväll låg Bim och funderade på vad den där karaktären gjorde nu. Hon målade upp bilder av hur ett samhälle skulle se ut där man inte fick vara olycklig, och började formulera frågor för sig själv.
– Hur ser ett motstånd emot det ut? Vad innebär det att vara lycklig? Vad är normalitet?
Dystopisk framtidsvärld
Dessa fantasier mynnade ut i det som nu, fyra år senare, blivit en 260 sidor tjock bok, som utkom i dagarna på Galago. ”Baby Blue” är Bim Erikssons andra serieroman, efter hyllade debuten ”Det kändes lugnt när mina känslor dog” från 2016.
Vi möter en dystopisk framtidsvärld där ingen längre tillåts att vara ledsen, eller ens ifrågasättande mot det rådande lyckoidealet.
En värld där all sorgsen musik är bannlyst och där motståndsrörelsen smugglar in iPods med låtar av Nico, The Smiths och Lorde för att lyssna på i hemlighet.
Det är en värld där alla tankar och känslor förknippade med oro, sorg eller misslyckande är förbjudna, och där en enkel googling som ”hur blir man glad?” leder till att statliga ”samhällsvärdar” placerar dig på en vårdinrättning, där du pumpas full med dropp som gör att alla mörka känslor raderas. Som gör dig till en laglydig medborgare, någon som rättar sig i ledet.
De som leder verksamheten heter ”Enheten för psykiatri och folkhälsa” och för tankarna till dagens Folkhälsomyndigheten under pågående pandemi, och alla uppmaningar till folket om hur vi ska agera.
– Vi ska vara goda medborgare och följa restriktionerna. Allt det där som jag tänkte på som något extremt när jag började med boken för fyra år sedan har ju krupit närmare nu i och med pandemin. Nu säger staten såna saker på presskonferenserna och då gör alla plötsligt precis som de säger och ställer om. Jag tror inte att någon tänkte att vi skulle gå igenom något sånt här för fyra år sen, som skulle innebära alla de här begränsningarna att vi skulle stanna hemma eller bara träffa tre personer. Jag tycker det blir så tydligt nu när restriktionerna börjar släppa vad det är som vi faktiskt har gett upp.
Du kallar det för lyckofascism, hur kom du på det uttrycket?
– Det var jag och min förläggare som kom på det. När någonting blir tvingande till den graden så är det ju nån form av fascism, även om det tar sig väldigt extrema uttryck i den här boken, om det auktoritära samhället. Jag har hittat många paralleller mellan 1930-talets Sverige, där man ska motionera och ha gympa varje morgon, och dagens samhälle där vi säger saker som ”tvätta händerna!”, ”nys i armvecket” och ”stanna hemma”. Saker som vi säger utan att riktigt tänka på vad de betyder. Jag har försökt hitta såna uttryck i boken också, som ”Rent psyke – min plikt”, eller ”Du ska vara i god fysik för att du är en del av samhällskroppen”.
En referens som återkommer kring ”Baby Blue” är Karin Boyes romanklassiker ”Kallocain” från 1940. Bim Eriksson vill inte riktigt kalla sin bok för en modern version av den, men kan hålla med om att det finns många beröringspunkter.
– Alltså, jag tänker att ”Kallocain” är en av litteraturhistoriens stora dystopier, så jag kanske inte riktigt kan fylla de skorna, skrattar hon.
– Men intentionen har väl varit densamma. Karin Boye såg på hur Sverige och världen såg ut på 30-talet och ville beskriva vad hon var rädd för, och gjorde en litterär gestaltning på sitt sätt då. Och jag beskriver vad jag har sett av Sverige på 2020-talet och gör det på mitt skruvade sätt, i serieformat, nu.
Rädsla för att visa svaghet
I boken finns också den underjordiska motståndsrörelsen, en samling outsiders som dricker vin, sjunger allsång till ”Total eclipse of the heart”, går på förbjudna biografer och uppriktigt vågar prata om livets mörka sidor.
Ett centralt tema som genomsyrar boken är just rädslan för att visa svaghet. Inte minst genom att hålla upp en lycklig yta i sociala medier.
– De flesta vill ju framställa sig från sin bästa sida. Det som sociala medier har resulterat i är att det blir så otroligt visuellt, och att man ser det i realtid, som vi inte gjorde förut.
– En kärna har varit tankarna kring vad som är normalt och inte. Jag tänker att normalitet är någonting som vi alla bestämmer tillsammans. Vi går till jobbet och så pratar vi inte om hur det är hemma, det är något vi satt som en norm. De som är avvikande är framför allt de som inte känner sig lyckade, som är ledsna och deprimerade. De ska korrigeras. Men när man pratar om vad samhället uppfattar som normaliteter så handlar det också om att man till exempel har en annan sexuell läggning än heterosexuell, om man är transperson, om man inte är vit…Motståndsrörelsen är en blandning av alla som normsamhället inte ser som önskvärda. För att de ställer till problem, är en börda eller kräver för mycket. Eller inte bara kan rätta in sig i ledet.
